Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som man finner, är Declaration of Rights visst icke
någon allt omfattande gruudlaåägor — framför allt förhållandet
mellan lagstiftande och utöfvande magten — och
sammanställd med öfriga häfdvunna och lagsatta grundsatser beträffande
prerogativernas utöfning bildar hon ett den engelska
statsförfattningen ordnande helt.
När man talar om en revolutions betydelse för ett lands,
för en verldsdels folk, har man att uppteckna icke blott det
goda eller det onda, som hon omedelbarligen i skrift eller
handling uträttat, utan också att besinna alla de möjligheter
till godt eller ondt, som hon öppnat, ty eljest vore det så,
som skulle man lägga strömmens nytta endast deruti, att han
drifver qvarnhjulet, men glömma bort, att det ytterst är han,
som mal mjölet. Så har ock den engelska revolutionen verkat
ej mindre efter sitt slut än under sitt pågående. Som i det
närmaste omedelbara följder af denna »tilldragelse, som
förenade en militärisk occupations regelmessighet och tukt med
en nationalakts sjelfständiga karakter»[1], har man att anse
tvänne vigtiga knappt ett halft årtionde efter henne stiftade
lagar, som beröra den ene domaremagten, den andre
tryckfriheten.
Domrarne i England ha alltid, såsom naturligt är i ett
land, der lagen betyder så mycket, utöfvat ett mägtigt
inflytande. I tvistigare statsrättsliga fall ha domrarne ofta fällt
utslaget, der parlamentet förklarat sig oförmöget. Ej sällan
ha de likväl begagnats af konungarne för att gifva ett slags
sanktion åt deras lagöfverträdelser. Har domarkårens tolkning
varit i rak strid med parlamentets mening ooh rättvisan, har
en sådan sanktion dock föga hulpit och revolutionen har ej
varit långt borta. Härpå är Richard II:s öde ett tidigt exem-
att hon ej torde kunna borttagas utan att vålla svåra bristor. Det var väl
insigten härom, som förmådde underhuset att med 356 röster mot 61
förkasta den resolution, om hennes afskaffande, som en viss Miall år 1S73
föreslog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
