Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vt
sin ftdlkomlighet återfunnes —; det fordras äfven, att
enheten inom den sinnliga verldén skall vinna full verklighet,
så att ingenting mot densamma motsatt der uppträder. Men
detta kan i fråga om enheten aldrig uppvisas, utan fastmer
motsatsen. Ty ville vi först och främst med någon af de
gamle Ionikerna välja ett eller annat sinnligt ting såsom
enhetens sanna uppenbarelse, så faller det af sig sjelft, att
detta enskilda ting får emot sig alla andra enskilda ting,
som icke äro detta. För alla dessa skulle det nu sjelft
utgöra enheten; men ingenting kan vara enhet för andra ting
än sådana, om hvilka det sjelft kan praediceras, och intet
enskildt sinnligt ting kan praediceras om det andra. Den
antagna enheten kan således aldrig fasthållas såsom enhet,
utan enheten måste åtminstone vara ett sådant, som står
öf-ver alla enskilda sinnliga ting. Skall’ den nu ändå vara
någonting sinnligt, så måste den vara sinnlighetens allmänna
form. Men sinnligheten har två former: rum och tid. Då
hvardera af dessa alltid får den andra emot sig, så kan
ingen af dem vara enheten, utan denna måste vara något
öf-ver dem båda stående. Ville man nu såsom sådan, och i
likhet med Pythagoreema, antaga begreppet tal, hvaraf allt
sinnligt är bestämdt, vare sig att det’för öfrigt fattas i
rummet eller i tiden; så måste vi dock antaga, att detta tal
antingen är någonting ; annat sinnligt än det ’-allmänna
begreppet sinnlighet, eller ock att det helt och hållet
sammanfaller med detta. Vore det förra händelsen,, så hade vi dock
åtminstone tvenne: talet och det allmänna begreppet
sinnlighet, och det förra skulle dock utgöra enheten i förhållande
till allt, följaktligen äfven i förhållande till det sednare.
Men detta sednare är enligt antagandet abstractare än talet,
som sålunda blir concretare; nu kan dock ett concretare
sinnligt aldrig praediceras om ett abstractare ,** följaktligen
icke heller om ett sådant praediceras såsöm enhet. Derföre
kan ej talet, försåvidt detta utgör ett annat sinnligt än det
allmänna begreppet sinnlighet, utgöra enheten, utan dertill
fordras åtminstone, att det till sin betydelse skulle
sammanfalla med det sednare eller det sinnliga varat. — Återstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
