Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Första avdelningen: Djurriket - Allmänna betraktelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
de om morgonen åter flyga upp, är allt grönt
försvunnet, och jorden ser ut som svedd af
eld. Efter någon tid komma de vinglösa ungarna
eller larverna. De tåga fram i täta kolonner och sky
hvarken eld eller vatten. De eldar, som den olycklige
landtmannen antänder för att skydda sina ägor,
släckas af de framryckande massorna, vattengraf-var
fyllas af de första leden, hvilkas kroppar tjäna de
efterföljande till bro. Ända upp till vårt land hafva
gräshoppsvärmar stundom framträngt.
»Öfverbefolkning» och brist på föda torde väl
i de flesta här-ofvan nämnda fall framkalla
vandringsdriften, men i afseende på olika sätt att
färdas är instinkten ofta bestämmande. Detta gäller i
synnerhet fåglarna. De, som flyga dåligt, flytta om
natten; de, som äro goda flygare, om dagen. Änderna
flyga i bredd för att ej hindra hvarandra, lommarna
af samma skäl bakom hvarandra. Tranorna bilda vinkel
för att bättre klyfva luften, och då den i spetsen
flygande fågeln tröttnar, aflöses han af en bland
de eftersta, Att en del småfåglar taga plats på de
störres rygg och sålunda skaffa sig fri resa får väl
dock anses bero på beräkning. Då laxen går uppför
floderna, bildar han äfven kilform; i spetsen går en
gammal hona, sist komma de unga hanarne.
Bland de bevis på instinkt, som härofvan anförts,
torde ej få stå på gränsen till förståndig
beräkning. Det är icke alltid lätt att uppdraga
gränsen mellan naturdrift och slutledning. I synnerhet
är detta svårt, då fråga blir om de högre djuren.
I förståndsutveckling stå aporna -högst,
hvilket ju också var att vänta. Se här några
exempel. Naturforskaren Brehm berättar om en apa, som,
då hon försökte öppna en dörr och märkte, att hon ej
nådde låset, bar fram en stol och kl ef upp på den. En
annan, som brukade stjäla mjölk ur skafferiet och
därvid alltid slog sönder bunkarna, återlämnade dessa
hela, sedan hon en gång ertappats och fått stryk. En
schimpans, som Brehm ägde, underkastade sig en svår
halsoperation utan att röra en muskel och var läkaren
synbart tacksam. Då apan en tid därefter afled, var
det, som om icke ett djur, utan en människa hade dött.
Näst aporna i klokhet kommer måhända elefanten. Baker
pascha såg en elefant, som efter en stunds funderingar
satte pannan mot ett träd och ruskade det, så att de
dadellika frukterna regnade ned*). I
*) I en tidningsnotis, som icke föreföll att vara
diktad, berättades 1889 alldeles detsamma om en häst
och ett par kor, som sluppit in i en trädgård. De
skulle nämligen ha ruskat på träden och uppträdt
såsom de mest hänsyns lösa äppeltjufvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
