Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Första avdelningen: Djurriket - Allmänna betraktelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
uppförande. I stället för att gå upp stannade han på
gården och skällde, ända till dess man hämtade honom,
och då ville han nödvändigt bäras. Som detta var
tämligen besvärligt, enär jag bodde tre trappor upp,
sökte jag få reda på orsaken till hans beteende. Det
befanns då, att i första våningen bodde en något
större hund af samma ras, som brukade passa på och
»klå» honom, när han gick uppför trapporna; därför
tordes han ej gå ensam. Jag tog då min lilla »Boz»
med mig och gjorde visit i det fientliga lägret. En
bekantskap formerades, som å vovvarnas sida snart
öfvergick till innerlig vänskap, och från den stunden
gick Boz utan fruktan i trapporna. Han blef någon
tid därefter bekant med en katt, i hvars sällskap han
muntert tumlade onx, och då denna slutade sitt unga
lif mellan en rapphöns-hunds mordiska käkar, visade
Boz alla tecken till djup sorg. Ännu en hundhistoria,
den sista. Charles Anderson berättar i »Sjön Ngami»
om en liten tik, bastard af råtthund och bulldogg,
som hyste ett synnerligt agg till de öfverallt
kringsmygande schakalerna. Så snart en sådan kom
i hennes närhet, kröp hon tillsamman och låtsade
stor förskräckelse. Den eljest så fega schakalen
blef därigenom modig och närmade sig det förmodade
bytet. Men nästa ögonblick flög hunden i strupen på
honom likt en katt och släppte icke sitt tag, förrän
schakalen var död.
Hästen, »vårt ädlaste husdjur», visar ofta prof
på godt minne. Arabiska hästar blifva vilda af
glädje, om de - äfven efter åratals förlopp - få
se människor från sitt hemland. Behandlas hästen
väl, är han lätthandterlig och gör villigt sitt
arbete. Stridshästen hjälper ryttaren att slåss, biter
och sparkar kring sig; brandkårshästen skalf-ver af
ifver, då han hör signalen, rusar till brandstället
i rasande galopp, men står sedan som ett lamm, under
det att släckningen pågår. .
Inom fåglarnas klass är dufhöken sedan gammalt känd
för sin slughet. För att icke hönsen skola se honom
och hinna gömma sig, plägar han hålla sig nära marken,
då han nalkas en gård, stryker tätt intill taket
och slår plötsligt sina klor i bytet. Hönsfåglar
och gäss äro ingenting mindre än dumma, oaktadt de i
detta afseende hafva blifvit till ett ordspråk. Se på
tuppen, där han gravitetiskt spatserar i hönsgården -
ser han dum ut? Högmodig och egenkär är han kanske,
men icke dum. Han vakar öfver hönsgårdens säkerhet,
och äfven småfåglarna upphöra med sin sång, då
tuppen låter höra sitt varningsrop. - Att hönsen
värpa i nässlorna är ingenting ovanligt, men att de
sedan tala om, att de gjort det, torde vara mindre
vanligt. Emellertid inträffade på ett ställe, att en
höna nästan dagligen infann sig i förstugan under
ljudligt kacklande, och om någon då följde henne,
sprang hon före till platsen, där ägget var lagdt. I
Indien är det en känd sak, att tigrar och påfåglar
ofta träffas tillsamman. Detta har sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
