Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Andra avdelningen: Växtriket - Växternas indelning. - B. Fanerogamer eller fröväxter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
För att hindra själfbefruktning och underlätta
korsning finnas hos flere växter egendomliga
inrättningar. Vanligast är att ståndare och pistiller
utvecklas på olika tider, så att ståndarne äro
vissnade, då pistillen blir färdig (riddarsporre),
eller pistillen redan befruktad, då ståndarne framväxa
(tidlösa). Ofta är pistillen mycket högre än ståndarne
eller tvärt om ståndarne högre än pistillen; båda
fallen förekomma hos den vanliga gullvifvan. Hos
nyckelblomstren äro frömjölskornen sammanklibbade
till två skaftade klumpar, som lätt fastna vid den
honungssugande insektens hufvud, ofta på snabeln
eller ögonen. Då han kommer till en annan blomma,
hindras han af de framåt riktade frömjölsklumparna
att komma åt honungskällan och stöter då af dem mot
pistillens märke.
’»Köttätande växter». Benämningen köttätande växter
är måhända mindre lämplig, ty det är insekter,
hufvudsakligen myggor och myror, som gripas och
förtäras af dylika växter. Enär de icke kunna förfölja
sitt rof, hafva deras blad blifvit förvandlade
till ett slags fällor, som med prunkande färger och
doftande honungssaft locka till sig offren. Blommorna
äro däremot oansenliga, vanligen gröna eller
hvita. Vid första anblicken fästa vi oss mindre
vid dem än vid de vackert färgade och egendomligt
formade bladen. Insekterna göra som vi; de förbise
blommorna, som hvarken äga skönhet, doft eller honung,
och slå sig ned på de präktiga bladen, där döden
lurar på dem. Med säkerhet kända såsom köttätande
äro omkring 300 arter, tillhörande ett dussin olika
släkten, hvilka alla växa på sumpig mark eller i
själfva vattnet. Tre af dessa släkten finnas i vårt
land. Den första växt, om hvilken man visste, att den
fångar insekter, var den s. k. venusflugfällan, som
1765 upptäcktes i Nord-Carolinas sumptrakter. Linné,
som beskref och namngaf henne, anade emellertid icke,
att hon verkligen när sig af de insekter hon fångar,
utan ansåg detta vara en blott lek af naturen.
Liksom de flesta andra växter har flugfällan rötter,
med hvilka hon upptager näring ur jorden, men detta är
henne icke nog, hon behöfver också animalisk föda, och
denna skaffar hon sig med bladens tillhjälp. Dessa
äro i kanten försedda med långa tänder eller
taggar; sätter sig en insekt på deras yta, så slå
de blixtsnabbt samman, i det de hopvikas utefter
medelnerven, hvarvid tänderna gripa i hvarandra
som fingrarna på ett par hopknäppta händer. Ju mera
insekten sprattlar, desto hårdare fasthålles han. Då
han är död, börjar växtens matsmältningsarbete. På
bladets yta finnes en mängd små körtlar, ur hvilka
afsöndras en syrlig vätska, som kan anses motsvara
djurens magsaft och liksom den verkar upplösande på
en del ämnen. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
