Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
förbereddes i öfrigt genom humanismen, en
tidsriktning, som uppstått genom beröring med
byzantinerna och studium af den klassiska forntidens
skrifter, hvilka under den föregående tiden varit
så godt som okända, men nu vållade en fullkomlig
omstörtning i tidens åskådningssätt och bildning med
kraf på större andlig frihet inom alla områden. De
allt allmännare universiteten, som i de flesta land
uppstodo efter ursprungligt mönster af de arabiska
högskolorna i Spanien och af hvilka de i Bologna och
Paris voro de berömdaste, bidrogo ej litet till att
främja och utbreda dessa åsikter.
Den kännedom universiteten spridde om den romerska
rätten kom konungarne väl till pass i deras strid med
vasallerna; och det byzan-tinska riket med sin fasta
enhet och sin ordnade förvaltning tjänade dem ofta
till mönster. Filip den sköne var en bland dessa
nydanare. Han stödde sig därvid på borgerskapet,
hvars ombud från 1302 äfven kallades till riksmötena,
och sökte äfven höja det lifegna bondeståndet. Det
uppväckta, men icke tillfredsställda frihetsbegäret
ledde efter 1350 till häftiga uppror af både borgare
och bönder. Med mera statsklokhet lyckades Englands
utmärkta konungar Edvard I (1272-1307) och Edvard 111
(1327-1377) förena folkmakt och konungamakt under
ständigt fortgående utbildning af parlamentet. Som
Filip den skönes dotterson gjorde den senare (efter
1328) anspråk på franska kronan mot hans brorson
Filip VI och hans ätt, hvilken stödde sig på den
s. k. saliska lagen, som uteslöt kvinnlig arfsrätt
till tronen. Frankrikes eröfring blef nu en med
verklig hänförelse omfattad nationaluppgift för det
engelska folket och fullföljdes med olika framgång
i öfver ett århundrade (från 1340). Ett lysande
hjältenamn vanns därvid af Edvard III:s äldste son
Edvard, kallad Svarte prinsen, som slog fransmännen
i de blodiga slagen vid Grecy (1346) och Poitiers
(1356); och 1360 af stods sydvästra Frankrike eller
Guienne till England. Svarte prinsen dog före fadren,
som därför efterträddes af sonsonen Richard II;
men efter en oduglig regering stöttes denne från
tronen af Henrik IV. Dennes son Benrik V (1413-1422)
sökte afleda det inre missnöjet genom ärorika bragder
i Frankrike; och genom segern vid Azincourt 1415
samt ett klokt’bruk af partistriderna i Frankrike
bragte han det så långt, att han blef erkänd som
tronföljare i Frankrike efter den sinnessjuke Karl
VI, hvars dotter han tog till äkta. Hans tidiga död
beröfvade dock England alla frukter af hans segrar. En
svärmisk bondflicka, Johanna d’Are, kallad OrUanska
jungfrun, efter det hon befriat det belägrade Orleans,
uppväckte (1429-1431) en mäktig fosterländsk rörelse
till förmån för Karl VI:s son Karl VII; och under
Englands följande svaghetstid miste det alla sina
eröfringar i Frankrike utom Calais vid Kanalen,
hvilket det behöll till 1558. Karls statskloke,
men grymme och ränk-fulle son Ludvig XI (1471-1483)
lyckades med folkets hjälp att med
Enhvar sin egen lärare.
J5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
