Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
på dess teknik ha de ej utöfvat stort inflytande. Här
har det genom humanismen nyväckta studiet af antiken
gjort det mesta.
I samband med de andliga spelen eller mysterierna
och miraklerna nia här erinras om en annan form af
drama, som står dem nära. Det är moraliteterna. I
formen äro dessa lika med mysterierna. Skillnaden
är att deras handlande personer ej äro den heliga
historiens figurer, utan personifikationer af
mänskliga dygder och laster. Moraliteterna äro en
yttring på dramatikens fält af den allegorisering,
som var så vanlig och omtyckt mot medeltidens slut
och på hvilken vi redan inom epiken sett ett prof
uti Le roman de la rose.
Moraliteterna äro till tiden senare än
mysterierna. Deras utbildning försiggår på 1400-talet.
Deras egendomligaste figur är lasten, »the vice»,
som i de engelska moraliteterna snart blir en
realistisk figur af stor komisk kraft och af hvilken
man kan märka ej obetydligt inflytande på narrarne
i Shakspeares dramer.
Som vi under vår vandring genom medeltidsdramats
brokiga och mångfaldiga värld sett, förlorade man
aldrig ens under dess mörkaste tider totalt alla
spår af den klassiska litteraturen, låt vara att
kännedomen om den var föga allmän och de kristna
lärarne i sin bildstormande ifver satte den lågt och
studiet af den var inskränkt endast till vissa grenar
och vissa författare. Ty det, som gaf medeltidens
litteratur liksom dess lif dess väsentliga prägel,
var just en opposition mot klassi-citeten, som från
att med fog vara riktad mot den, sådan den tedde sig
i sitt förfall, gick öfver till att omfatta den i
dess helhet.
Medeltiden var, sade vi, en jäsningens tid, där
de nya ämnena voro många och viktiga, men, för att
fortsätta bilden, jästen i hela massan var dock den
lilla återstoden af klassicitet, och förrän den kom
i tillräcklig myckenhet, kunde ett brukbart nytt ej
klart framstå ur det jäsande kaos.
Denna nödvändiga tillsats gafs af den mot medeltidens
slut alltmer omfattande och djupgående återgången
till de klassiska studierna.
Den kristna reaktionen hade gjort sin tjänst att lämna
litteraturen ett nytt lifskraftigt innehåll. Innan
detta innehåll kunde bli omsatt i klara, bestämda
former, var en direkt återgång till antiken nödvändig.
Denna återgång, som inträder redan i slutet af 1200-
samt under 1300-talet, är hvad man kallat humanismen
och, när den från litteraturen och det rent teoretiska
studiet af de gamla gick öfver till att omsätta
deras regler och läror i nya verk och i lifvet,
renässans fin.
Denna riktning, som utgick från Italien, slår upp
portarna för den nya tidens litteratur.
Som Italien var det land, som gick i spetsen för
rörelsen, var det ock det, som först fick sin moderna
nationallitteratur färdigbildad. Vi börja därför
äfven vår skildring af den moderna litteraturen där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
