Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
framstå Chamisso med sin förträffliga novell
Peter Schlemihls underbara historia, som förbinder
sagovärlden med verkligheten, och Ernst Theodor
Amadeus Hoffmann, hvars spök- och skräckromaner
tillhöra det mest fantastiska, men äfven det mest
genialiska denna genre har att bjuda på. Inom den
versifierade diktens form följde efter grundläggarne
en hel rad författare af större eller mindre
betydelse. Nämnas bör här Ärnim och Brentano, hvilka
utöfvade stort inflytande på smaken genom sin stora,
oni än okritiskt valda samling folkdikter Des Knaben
Wun-derhorn (Grossens underbara horn). I sammanhang
med dem böra vi erinra om bröderna Grimms samling
af sagor.
Romantikens talangfullaste dramatiker var Heinrich
von Kleist, som
i sina dramer Prinz Friedrich von Homburg och den
på Grriseldis-
- ’ –^Si=f- - * motivet
byggda, lyckligt slutande
Kätchen von Heilbronn står långt öfver de vanliga
ödestragöderna. Ett praktprof på dessas stil ha
vi däremot i Grillparxers dock effektfulla Die
Ahnfrau (Stamfrun). Romantiker är äfven Theo-dör
Körner, men han har dock i sitt drama Zriny
lämnat ett stycke af stor lidelse och kraft.
Ännu .- mera skild från romantikernas
devota och mystiska natur är han i sina
af folklig kraft genom-ändade stridssånger.
Han tillhör genom dem raden af de diktare, som
bilda öfvergången från romantiken till Das junge
Deutsch-land. l hans spår följer befrielse-Heine.
krigens ädle bard, den folklige
frihet sängar en Arndt.
Till samma riktning hör äfven Ludvig Uhland, hvilken
börjar som romantiker men i sina ballader visar en
vida riktigare uppfattning af medeltiden än de öfriga
och som genom sina fosterländska sånger afgjordt
tillhör den nyare skolan.
Allra kraftigast markeras dock denna öfvergång hos
Heinrich Heine (1799-1856), hos hvilken den romantiska
lyriken på en gång når sin härligaste blomstring
och med ironiens vapen förintar sig själf. Hos honom
efterträdes den katolskt mystiska fromheten af ett
hånande tvifvel och den politiska konservatismen af
ett aristokratiskt frihetssvärmeri. Genom sin Buch
der Lieder1 (Sångernas bok) har han utöfvat ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
