Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
hade en underlig känsla af beklämning, en
beklämning, som pinade hans allra finaste nerver,
ryckte och slet i känslosträngarna och gjorde
honom nästan yr.
Hvad var det han gjorde?
I tre år hade han haft den tanken, att han
skulle blifva prest. Den hade vaknat till lif i
skolan, när han ensam och grubblande som alla
pojkar vid 17 år försökte att sätta sig in i de
stora frågorna om treenigheten och Kristi gudom.
Den hade växt sig stark, när han under detta den
ungdomliga hjärnans arbete hade känt hänförelsen
blossa upp inom sig, hade trott sig hafva
»kallelsen», att upplysa alla dem, som väntade på
tidens store Messias, om hvilken alla skalder och
tänkare profeterade, och så länge han ännu kunde
tro, att man fick blifva prest i mening att
utveckla, att skapa nytt, att föra uppfattningen af
de gudomliga tingen alt längre och längre fram
— så länge hade han kunnat härda ut, så
länge hade tron på en möjlig kompromiss lefvat
inom honom, så länge hade han kunnat hålla
illusionen inom sig uppe. Så länge hade han kraft
att vänta och hoppas på, att ljuset skulle bryta
in, äfven der intet fönster fans på den tjocka mur,
som stängde ute dagern.
Han hade bedt, han hade lidit, han hade
gråtit som ett barn, därför att han märkte, hur den
tro, som följt honom ända från barnåren, ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
