Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
kroppar, och under dessa kroppar ben. När Grane
öppnade dörren, utbröt ett enstämmigt tjut, som
aldrig tycktes vilja taga slut, och i hvilket han
instämde genom upphäfvandet af ett snarlikt krigsrop.
— Nå ändtligen. — Hvar har du varit? —
Prata inte, utan ge honom ett glas punsch. —
Lindberg fick non sine, ska du tro.
Man drack »med den sist ankomne» och slog
sig ned. Grane hade kastat opp benen på en stol,
tändt en cigarr och kände sig, ehuru nykter,
genast inne i stämningen, som stod nära det
half-rusigas gräns.
På en stol midt emot honom satt Hultin, med
halsduken efter vanligheten knuten i hårdknut,
skjortan skrynklig och vesten halfknäppt. Han
tuggade på cigarren, som om han ständigt behöft
ett surrogat för mat, och från hans läppar halkade
alla möjliga citat ur Horatius, bibeln och Mark
Twain om hvartannat.
Lindberg själf var en liten ljuslätt och hetsig
medicinare, som i dagliga lifvet var både
ordentlig, arbetsam och pålitlig, men som nu, när han
fått några glas punsch till lifs, blef, som om han
med ens utbytt sin borgerliga härkomst mot den
vildaste zigenarnatur. Han drack, slog käglor och
spelade vira med samma färdighet, ansåg det som
en enkel skyldighet att vara full, så ofta han var
på en fest, och fordrade också samma
uppmärksamhet af andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
