Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
den släta kragen, ocli hon lade ofta hufvudet på
sned och böjde sig fram, när hon talade med
sin man.
Abrahamson tömde en bräddad halfva och
satt efter den betan länge tyst. Därefter lutade
han sig fram mot bordet och sade i en alvarsam,
hviskande ton:
— Det mänskliga lifvet är en förunderlig ting.
Norström skrattade:
— Jag tror, du är sentimental.
— Du ska’ inte skoja med, hvad jag säger.
För det anstår dig inte mot en äldre landsman.
Han slog i en ters och höjde glaset:
— Hur nu herr Grane, kunde inte jag, som
är äldre . . .
Brorskålen dracks, och Abrahamson såg sig
omkring, som om han haft ett helt auditorium.
— Har ni aldrig älskat, pojkar? Säg mig det.
Har ni aldrig älskat?
Alla nickade och sågo alvarliga ut. Jo, det
hade de visst det.
-— Ja, jag kunde tro det. Äfven jag i
Arkadien har varit. Varit där länge.
— Och förgäfves också, sade Grane, som
fåfängt försökte styra sin skrattlust.
— Förgäfves ja, sade Abrahamson. Det är
altid förgäfves, när jag älskar. Men en gång har
jag älskat; »fagert, brännande och brottsligt», tror
jag en skald har sagt. Hvad är det här? Jag tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
