Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obekantskap med hela den ursprungliga grekiska philosophieris
anda och ståndpunct, och innebär utomdess ett förbiseende åf
att ofvan anförda fråga och uttryck, för att, på detta moderna
sätt tolkade, ega någon rimlig betydélse, förutsätta en utveckling
af subjectiviteten och ett medvetande om den
subjectivt-idealistiska ståndpuncten inom vetenskapen, hvaraf åtminstone före
Sophisterna intet spår finnes i den grekiska philosophien. I
afse-ende på de Joniska och Pythagoreiska scholorna faller orimligheten
af nyssnämnda tolkning af sig sjelf i ögonen: då de såsom
Ari-stoteles säger, sökte att finna det första och sista, hvarur allt
vexlande uppkommer och hvartill det återgår, så hade ju denna
deras forskning saknat allt intresse, ja all rimlig mening,’ om
de menat med det förra det verkliga rätt och slätt, eller hvad
vi kalla det objectiva, följaktligen med det sednare, såsom dess
motsats, det overkliga: de skulle då hafva sökt orsaken och
ur-elementet (uro^etor) till intet. Men från dessa skilde sig
Eleaterna, i anseende till sin allmänna ståndpunct, icke: »det
egendomliga hos dem, säger Aristotbles, bestod blott deri, att
de betragtade det Ena, som de satte såsom substrat och
princip, såsom orörligt1). Liksom hos Eleaterna to or är to éV,
och de om detta synnerligen inskärpa dess oföränderlighet, så
är ock tu pr] ovi a synonymt med t a noXXti eller yérsoiq.
Hos Xenophanes heter det derföre ock, ej att to er är det
enda, som är till, utan att det är högre än det många,2 , och
om, enligt Parmenides, endast det varande är, men det
ickevarande hvarken är föremål för kunskap eller tal; så är den
förras motsats, enligt hans uttryckliga förklaring, do£« (éj
absolut frånvaro af medvetande), och skälet till hela satsen de
motsägelser, som vidhäfta antagandet af ett ursprungligt
blif-vande3). Ja, det går t. o. in. så långt, att man, såsom
Ari-stoteles också anmärker4), hos Parmenides finner spår till ett
försök, om ock hvarken utfördt eller lyckadt, att förklara och
uppvisa en Varats relativa immanens och caussalitet i detta
ändliga, som han, enligt Mag. Borelii utsago, skulle hafva »för-
1) P. a. st. §. 18. 2) Hvtova noklå evos; hvartill Ifigges: oipiravra
re rov? re (fQÖrrjOit; fragm. v. 7. 3) Paumenides, fragm. vv. 50, ff. i04t
ft. 4) P. a. st. §. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
