Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.
157
(fruktan) viel att ligga i påse tillsammans med lappar, det
kommer sig däraf, att vi ju annars aldrig bruka ligga
tillsammans med européer.
Då Peter fortfarande icke ville, kröp jag in i påsen,
men kunde icke sofva mycket, dels emedan lappen (min
sofkamrat) drog andan mycket hårdt, dels emedan vi
skrattade mycket och emedan de andra tre i den andra påsen
hela tiden lågo och retades med hvarandra, då de ändtligen
tystnade, sofvo vi.
Då vi vaknade följande morgon och hade ätit och
druckit kaffe, fick jag lust att gå på renjakt, emedan vädret
var godt och emedan jag icke tycker om att ligga stilla.
Då Peter sade, att han ännu icke hade sett renar, ville jag,’
att han skulle följa med mig, men då hans bössa var våt,
ville han icke. Då det började lida fram på förmiddagen,
gick jag, fastän det var söndag, den 7 oktober. Om jag
varit vid min vinterplats Umanak, hade jag knappast gått
ut på förvärf den dagen, men jag hade sådan lust att skaffa
de fyra främmande litet köttmat, om det också icke blef
annat än en hare.
Då jag började gå, erinrade jag mig dagen, att
helg-dagen tillhörde Gud, vår herre, och jag bad då utan att
tvifla: »Gif oss i dag vårt dagliga bröd», m. m., jag önskar,
att alla kristna, när de gå ut på förvärf, utan att tvifla
ville bedja så. Jag gick så smått uppför bärget, då jag
ungefär hade kommit ända upp, såg jag ner i en klyfta
och tyckte mig då nere i denna klyfta se några sitta på
huk, då jag trodde, att det var renar, blef jag sittande
stilla en stund och såg på det, men då det alls icke rörde
sig, började jag tvifla på, att min förmodan var riktig, och
gick därför direkt ner för att se, hvad det kunde vara; då
jag kom längre ner, började flocken springa, däribland en
stor hane med sina honor och flera andra. Jag blef så
förargad på mig själf, att jag sade: »Jag dumbom, att
jag-inte såg mig riktigt för, nu skadade jag mig själf igen med
min blindhet.»
Först sprungo de tämligen fort, stannade kort därefter,
jag förhöll mig alldeles lugn och liöll ögonen på dem, strax
därefter sprungo de nedom det bärg, där jag stod, då de
voro komna förbi mig, renkalfvarna sist, gick jag längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
