Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TRETTONDE KAPITLET.
Martha och därefter på Elisabeth, min egen hustru, och
till sist på Prescilla, en gammal släkting till oss, som
tilllika i många år hade varit vår tjänarinna där hemma;
men alla de andra voro och förblefvo borta, äfven Jonas,
hvilken alltså väl icke lyckats komma ur kajaken. Då säger
Elisabeth från sitt ställe bort till mig: »Ja, Gud vill själf
upplösa vårt äktenskap med döden (tokukut Gulip
aipari-nivtine avigssårtissavatigut).» Hon var borta med det samma
hon hade talat, och Prescilla och jag voro nu de enda,
som voro kvar på böljorna. Jag lyfte mina händer mot
himlen och ropade: »Gud vare mig syndare nådig!» Jag
hade nyss fått tag i en af våra sängkläderbuntar, hvarvid
jag plötsligt lyckats komma mig upp litet, denna bunt
igenkände jag som min gamla mors. Jag fick ännu en
gång-sikte på Prescilla och hörde henne nu säga: »Är inte detta
förfärligt, och nu skall nog turen komma till mig.»
»Ja, du säger sant — förfärligt är det, men hvem af
oss två nu skall straffas eller benådas, är icke lätt att säga,»
och så upprepade jag samma bön som nvss. Hon dog
inemot midnatt, och hennes död var icke drunkning, ty
hon hade dragit sin sista suck, innan hon sjönk.»–—
Ändtligen dref Ignatius i land efter många lidanden,
hvarunder han, som han säger, »bad oaflåtligt, fastän
jag mycket väl kom ihåg, att Gud var allsmäktig och
i alla händelser endast skulle handla efter sin egen vilja.»
Han gick nu upp på ett bärg, »där han skänkte Gud
alla sina döda.» I tre dagar utstod han stora försakelser
och ansträngningar. Han slutar sin berättelse sålunda:
»Då jag den fjärde dagens morgon ändtligen satte öfver
(Grædefjorden), fick jag strax, som jag kom in under den
grönländska byns fjäll, sikte på en kajakman, och det var
ingen annan än Samuel, Jonas och Marthas äldre bror.
Det var ett fruktansvärdt ögonblick, men jag måste ju
uthärda det, och jäg rodde rakt fram till honom och sade:
’Ni må nu göra med mig hvad ni själf tycker jag
förtjänar — här är jag, eländig till mods, den ende lefvande af
dem allesamman — de andra äro nu icke mer —
kvinnobåten har förlist.’ Men han blef endast bestört, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
