Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den etiska seden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter denna förberedande framställning hafva vi nu att öfvergå
till frågan om den etiska seden. Den första frågan, som
framställer sig, är då den, om det inom det etiska området finnes
någon form, som rätteligen kan betecknas såsom etisk sed. Med
ledning af den föregående utredningen kan man lätt finna, att
sedligheten förutsätter det sinnliga själslifvets utbildning till en
viss grad af medvetenhet och frihet. Vidare är det klart, att
den sinnliga seden är en af de former, i hvilka detta förutsatta
själslif framträder, och att seden såsom sinnlig följaktligen är en
nödvändig förutsättning för sedligheten. Men för att besvara
frågan, om det finnes en i egentlig mening etisk sed, och i
sådant fall utreda, hvad denna är, behöfves en framställning af
några hufvudbestämningar hos sedligheten.
Vi fästa oss då till en början vid den sedliga karakteren,
sedelagen och det sedligt goda eller det högsta goda. Då
sedligheten fattad såsom sinnlig förnuftighet betraktas såsom en
verksamhet, visar hon sig vara en ändamålsenlig, fri och förnuftig
verksamhet, som till material har sinnligheten. Såsom
ändamålsenlig och medveten (medveten måste hon vara för att kunna
vara fri) hänvisar hon på menniskan såsom förmåga och på
denna förmåga såsom verksamhetens grund, lag och ändamål.
Såsom fri eller praktisk hänvisar den sedliga verksamheten på
viljan och såsom förnuftig på menniskans förnuftiga vilja. Såsom
omedelbart verkande på sinnligheten hänvisar hon på den sedliga
viljan. Det är således menniskans sedliga vilja, som är den
förmåga, i hvilken den sedliga verksamheten har sin grund, sin lag
och sitt ändamål. Deraf följer att grunden, lagen och ändamålet
äro den sedliga viljan sjelf och i henne oskiljaktigt förenade med
hvarandra. De äro hennes grundformer nämligen den sedliga
karakteren, sedelagen och det högsta goda. Den sedliga
karakteren är den sedliga viljan såsom egande förnuftet eller
sedlighetens ide till sin högsta bestämningsgrund och konstant väljande
med denna högsta bestämningsgrund öfverenstämmande
bestämningsgrunder. Sedelagen är den sedliga viljan såsom den i och
för sig konstanta och nödvändiga bestämdhet hos menniskans
fria vilja, som reglerar och bestämmer det hos henne vexlande
och tillfälliga och dermed bestämmer henne i det hela. Det
högsta goda är den sedliga viljan såsom ett förnuftigt helt eller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
