Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 11. Tuppen och Skatan
- 12. Rapphönan och Ufven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11. Tuppen och Skatan.
En tupp friade en gång till en ung skata, men fick afslag. — Hennes
föräldrar voro för denna förening och förmanade sin dotter att antaga
tillbudet. ”Hvad har du väl emot honom?” sade modren, ”se, hur vackra fjädrar
han har, hvilken ståtlig hållning, alltid går han med sporrar på fötterna och
är af gammal adel.”
Men den egensinniga unga skatan svarade: ”nej moder, tuppen tar jag
aldrig till man, gifte jag mig med honom fick jag ingen nattro för hans
ständiga galande.”
Så talade den oförståndiga och förkastade det redeliga tillbudet. Ugglan
deremot behagade henne mer. ”Denna fogel,” sade hon, ”vill jag ha och ingen
annan. Betrakta blott, goda mamma, hans ögon, huru mildt glänsande de
äro! Hvilket lugn är det ej i hela hans väsende, ja, endast med honom kan
jag blifva lycklig.” Och föräldrarna gåfvo henne sitt bifall och kort derefter
stod bröllopet.
Men knappt voro smekmånadernas dagar försvunna, innan det unga paret
hade ledsnat vid hvarandra. Om dagen var ugglan stum och dyster, men hvarje
natt ströfvade han omkring i skogarna och lemnade den stackars skatan ensam.
Nu insåg hon sitt okloka val och började klaga och gråta, afundande
dem, hvilka i frid och ro njöto af den husliga lyckan. Men den försmådda och
förskjutna tuppen sade: ”nu njuter du din förtjenta lön! Mig försmådde du
och gjorde narr af mitt uppförande, hvilket ändock var hederligt och aktningsfullt.
Med mig hade du blifvit lycklig och nu sitter du i elände och bekymmer.” —
”Ransaka innan du dömer, den som ej vill höra han måste känna.”
12. Rapphönan och Ufven.
En vildkatt och tvänne listiga räfvar hade bosatt sig i en mörk och dyster
skog, och rofvade och plundrade alla hvilka voro nog olyckliga att råka i
deras klor.
En oskyldig rapphöna förirrade sig en dag i skogen och efterjagades af
de trenne lömska djuren. Trött och utmattad var hon redan nära att falla
i deras våld, då hon i närheten varsnade en väldig gammal uf. Med
bedjande stämma bönföll hon hos honom om räddning och förbarmande. Och
hon bad ej förgäfves. Ufven flög ned ur sitt mörka bo och omfattade
rapphönan med sina klor samt förde henne i säkerhet.
Då vildkatten och räfvarna märkte detta, skyndade de bort och lemnade
den förföljde i sin räddares vård. Men denne, då han märkte att all fara
var förbi, lät rapphönan gå vidare och sade vänligt: ”äfven jag är din fiende,
men du gjorde rätt att du vände dig till mig.” — En öppen ovän är mindre
farlig än en hemlig!
STOCKHOLM, P. A. HULDBERGS BOKTRYCKERI, 1852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:13:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fabler12/0019.html
