Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Eniuscha! Eniuscha!»[1] ropade inne i huset en
skälfvande röst. Förstugudörren öppnades, och man fick se
en liten gumma i hvit mössa och kort, storblommig kofta.
Hon uppgaf ett rop, vacklade och skulle säkerligen ha
fallit, om ej Bazarov hållit henne upprätt. Hennes små,
knubbiga händer slöto sig genast omkring den
sistnämndes hals, och hon lade sitt ansikte mot hans bröst. En
lång tystnad uppstod. Man hörde endast kväfda suckar,
flåsande snyftningar... Bazarovs far blinkade med
ögonen ännu mer än förut.
»Nå! Arischa, det är ju nog nu, sluta då!» sade
han slutligen till sin hustru, på samma gång som han
växlade en blick med Arkadi, som stod orörlig bredvid
tarantassen, under det skjutsbonden, som satt på
kuskbocken, helt upprörd vändt sig åt sidan; »det tjänar ju
ingenting till!... sluta då, jag ber dig!»
»Åh, Vassili Ivanovitsch!» svarade gumman midt
under snyftningarna. »Att tänka sig, att han är här,
vår Eniuschenka, vår älskade dufva!» — Och midt
under det hon fortfarande höll honom om halsen, sträckte
hon tillbaka sitt af tårar fuktade ansikte, betraktade
honom med en löjligt förtjust blick och slöt sig därefter
åter intill honom.
»Ja, nog ligger allt det där i sakens natur, men det
vore dock bättre att stiga in. Ievgeni har fört en gäst
med sig hit. Ursäkta oss», tillade han och vände sig
med en flyktig hälsning mot Arkadi. »Ni förstår, den
kvinnliga svagheten... och för öfrigt modershjärtat...»
Medan han yttrade dessa ord, var han själf så
upprörd, att hans läppar, ögonbryn och haka darrade; men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
