- Project Runeberg -  Fäder och söner /
186

(1906) [MARC] Author: Ivan Turgenev Translator: Josef Natanael Nyman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min grundsats... man bör ej falla människor
besvärlig... man bör ej...»

Vassili Ivanovitsch tystnade plötsligen och gick mot
dörren.

»Vi få snart återse hvarandra, min far, jag lofvar
dig det.»

Men Vassili Ivanovitsch vände sig icke om; han
gjorde en åtbörd med handen och gick ut. När han
kom in i sin sängkammare, fann han sin hustru redan
insomnad, och han började bedja med sänkt röst för att
icke störa hennes sömn. Hon vaknade emellertid.

»Är det du, Vassili Ivanovitsch?» frågade hon.

»Ja, min vän!»

»Du kommer väl nu från Eniuscha? Jag är riktigt
rädd, att han ligger illa på soffan. Jag sade likvisst till
Anfisuschka, att hon skulle låta honom få din
fältmadrass och de nya kuddarna; jag hade gärna velat
afstå äfven vår bolster, men jag vill påminna mig, att han
icke tycker om att ligga mjukt.»

»Det är nog bra, min vän; oroa dig icke. Han
finner sig väl... Herre, förbarma dig öfver oss syndare!»
fortsatte han att bedja. Vassili Ivanovitsch yttrade ej
mer om saken; han ville icke meddela sin stackars
hustru en underrättelse, som skulle hafva stört hennes
hvila.

De båda vännerna reste dagen därpå. Redan på
morgonen började allt i huset antaga ett dystert
utseende; Anfisuschka släppte tallrikarna, som hon bar;
själfva Fedka var alldeles bragt ur fattningen och
tappade slutligen sina skodon. Vassili Ivanovitsch var
rörligare än någonsin; han bemödade sig att dölja sin sorg,
talade högt och gick bullrande, men hans ansiktsdrag
voro fårade, och hans ögon tycktes ständigt undvika
hans son. Arina Vlassievna grät i tysthet; hon skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:15:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faderson/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free