Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i trakten för att besöka den. De stödja sig vid
hvarandra, gå med långsamma steg fram till gallret, falla
på knä invid detsamma, gråta länge och bittert och låta
blicken länge hvila på den stumma sten, som hvilar
öfver deras son. De växla några ord, aftorka dammet,
som betäcker grafhällen, vrida på en grankvist, så att
den kommer att sitta rätt, börja sedan åter bedja och
kunna icke besluta sig för att lämna detta ställe, där
de tro sig vara närmare sin son, närmare hans minne...
Är det möjligt, att deras böner och tårar skulle vara
fruktlösa? Är det möjligt, att en ren och uppoffrande
kärlek icke skulle vara allsmäktig? O, nej! Hur
lidelsefullt, hur upproriskt det hjärta än varit, som hvilar i en
graf — blommorna, som skjutit upp på den, betrakta
oss dock mildt med sina oskyldiga ögon; de tala till oss
ej blott om den eviga hvilan, denna den »indifferenta»
naturens fullständiga hvila; de förtälja oss äfven om en
evig försoning och ett lif utan slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
