Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagbräckning. Skogshed i hufvudstadens grannskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Att lefva, är dock ljufligt! och jag känner
En omotståndlig lust, att sjunga med.
Sjunger.
När morgonens stråle på rutorna faller,
Som lärka jag vaknar, när lärkan jag hör;
Jag flyr genom fönster, jag flyr genom galler,
Jag flyger till Våren, som står utanför.
I natt kom, helt tyst, han från himlen tillbaka,
Der åter, på englabesök, han var gäst;
Han hviskar till Jorden: «Förlåt mig, min maka!
Du väntat; men nu är jag här, till vår fest.»
Och upp ur sin blund spritter rodnande bruden,
Och sveper i ljusgröna täcket sig tätt;
Han småler, och hämtar den smyckade skruden,
Och lofvar se bort, tills den skona sig klädt.
Hon frågar: «Nå väl! hvilka smycken består du?
Syren till mitt hår, och narciss till min barm?» -
Han svarar: «Ja visst! efter andra ej trär du;
Men fagrast dig pryder, att själen är varm.»
Då spelar bland lofven den lyckliga flamman
Af ljuset, af lifvet, i söder, i nord;
Och alla små fåglar, de stafva tillsamman
På kärlekens bön, på onämneligt ord.
Men spörjs han: hvad vill all den leken betyda?
Då svarar han tvärt: «Gör ej tiden mig lång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
