Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagbräckning. Skogshed i hufvudstadens grannskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
De heliga, de dyra
Sekunder susade förbi, som toner;
Och mellan våra tårar, våra eder
En balsam qvällde neder
Från nattens nektarkalk och lundens throner.
Men re’n, med hjessan svept i gråa dimman,
I öster dagen hvässte första strimman.
«Amundus, fly!» hon ropte med en stämma,
Som skulle locka Tiden sjelf att stanna,
Om åldern ej för alltid stängt hans öra.
«Aurora kan sitt spann ej längre hämma:
Tag detta blåa flor; låt det besanna,
Att vår och trohet himlafärgen föra!» -
Nu lärkan lät sig höra,
Med bud, att snart vårt paradis försaka;
En lång omarmning! - och hon sprang till båten,
Som på den fordna stråten
Till myrtenskogen gungades tillbaka.
Ett rosigt skimmer af den unga dagen
Flöt om de fjerran flyende behagen!
DEOLÄTUS.
Så, hvad oss fröjdar, som en blixt försvinner;
Ett ögonblick blott dröjer skenet qvar.
AMUNDUS.
Dock trohetsstjernan utan nedgång brinner,
Och dess magnet är oförgängligt klar.
Atterboms Dikter. III. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
