Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
257
den tanken, att deras bödlar nu komma för att föra dem till döden, och
att samma grufliga hand, som mördat hennes far, nu också sträcker sin
bila öfver dottern - är nöjd att dö med Florinna, finnande sig ej vara
beklagansvärd, då den gemensamma mörderskans hand är fräck nog att
våga lyfta sin dolk ända till denna engels bröst - men undrar dock,
att en hemlig vedervilja för döden isar hennes blod och reser hennes
hår - hvad har då lifvet så förtrollande, att äfven jag med
motvilja skiljs dervid? Prisar Florinna lycklig, hvars lugna sömn, oaktadt
allt detta sig mer närmande dån och tumult, ännu fortvarar - men
finner billigt, att en så ren själ för ingenting behöfver förskräckas, och
önskar henne att ouppväckt få skiljas från jorden, för att först väckas af
englarne på en blomsterbädd i Edens lund. - En röst ropar nu,
utanföre, på något afstånd, att rigeln och, bommarne skola skjutas undan, -
Dörren flyger i detsamma opp, utan att man ser den mannen som öppnar
henne – och ur de flera mindre tornets gångar, uppifrån och uppföre
åtskilliga trappor o. s. v. synas en mängd facklor stöta tillsammans
och förena sig, burna af beväpnade personer, i gången som leder rätt
fram till Florinnas rum. I den första ropande rösten tycker Rosa sig
igenkänna Cyprinos stämma, men anser vid denna syn detta intryck för
en grymt gäckande inbillning, och störtar sig förtviflad öfver den
sofvande Florinna, i afsigt att ej låta slita sig ifrån henne, så länge möjligt
skydda henne med sin kropp och uppreta bödlarne genom sin envishet så
länge, tills de gifva dem dödsstynget gemensamt: «Ha! de blodiga skola
åtminstone här döda oss tillsammans!» Vänder sig mot de annalkande
och ropar: «Kommen, och tagen Edra offer! men offren dem här, på detta
ställe, som detta helgon (visande på Florinna) helgat med sitt lidande,
och på hvilket utan tvifvel snart ett altare kommer att uppbyggas» m. m.
I detsamma träder Cyprino i dörren och ser den sofvande Florinna i
framgrunden m. m.; säger: «Så är jag då nu på detta rum, der nedrigt
våld och svek bland skumma hvalf och trånga gångar, dit endast här och
der skymtar in en mattad stråle af himlens dager, har undangömt på så
lång tid det skönaste som verlden äger och solen vill belysa! Hvad vill
du, sköna Rosa? Sedan hvilken tid har Cyprino blifvit så oigenkännligt
förfärlig, att han förtjenar sådana helsningar?» - Rosa störtar med
glädjetårar till hans fötter, beskrifver honom på tillfrågan sin Prinsessas
närvarande belägenhet o. s. v. Cyprinos betraktelser öfver den sofvande
Florinna till sitt hänryckta följe, som pittoreskt med sina bloss och
blänkande lansar står i en halfkrets grupperadt omkring hennes bädd. -
Skildrande med värma hennes egna rörande skönhet under denna
belägenhet, slutar han med att yttra den önskan: «Ack, om nu Amundus stode
Atterboms Dikter. TIT. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
