Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
En vårdag 1859.
Det är nu många år sedan tvenne barn, en gosse och en
flicka, en vacker vårdag helt förnöjda sysselsatte
sig med ett konstverk, som gossen förfärdigat
och som af begge ansågs som ett mästerverk af
uppfinningsförmåga. Det var en liten hammarsmedja,
som med några dugtiga stenar hölls qvar på sin plats i
den lilla bäcken, som slingrade sig fram genom parken
vid Hallstanäs.
"Och detta allt har du gjort", sade flickan, en liten
åttaårig tulta, till pojken, som barbenad spatserade
i bäcken för att rätta ett litet fel i inrättningen
eller det, att vattnet emellanåt sqvalpade öfver
både hammare, städ och sjelfva smeden, som stod
der kapprak och vände sig på en pinne, hållande en
rödmålad sticka, som skulle föreställa stångjern,
i sina handstumpar.
Det var en olägenhet, som först efter mycket besvär
och vandring i den mjölkgråa vårbäckens forsande
vatten, stod att afhjelpa, men det gick för sig;
ty hvad kan ej den manliga kraften uträtta, då den
uppmuntras af ett par glada flickögon?
"Det skall långa gubben se på", sade gossen, "han
behöfver ha’ roligt han också."
"Ja, men det är fasligt hvad han ser ledsen ut",
yttrade flickan, "han har nog tråkigt han, den
stackar’n."
"Han, som har så många böcker? Har du nånsin sett
kapten Simonssons stora böcker?"
"Nej."
"Jo du, han har stora, stora böcker med allting i –-
allting, som finnes på hela jorden – ja, hela jorden,
från den ena ändan till den andra och ned under den
också."
"Ned under?"
"Jo du? för si han säger att jorden är rund."
"Ja, som en tallrik ja – det kan gå för sig."
"Nej, som ett äpple, nej! som ett ägg."
"Kors!"
"Ja, kors du, är det inte underligt; men kapten
visade mig det en qväll vid ljus. Ljuset var solen,
kan du tänka, och Stina-Lenas ullgarnsnystan var hela
jorden, – ja du! och jag hämtade sjelf nystanet och
så satte kapten synålen i nystanet och sade: ’här är
Sverige’ och så trillade han nystanet och sade: ’nu är
det dag i Sverige och natt i Amerika – ser du?’ Ja, sa’
jag. ’Och nu är det dag i Amerika.’ Ja, sa’ jag. ’Och
så sväfvar vår jord i den gränslösa rymden’, sa’
han. Men en ’ända’ hängde lös, och så frågade jag:
hänger der en ullgarnsända ned i den gränslösa
rymden? ’Nej’, sa’ kapten, men du må tro att han drog
på smilbandet, och så skrattade vi begge två."
"Skrattade han?"
"Ja du, men så blef han åter tyst och drog en djup
suck, som han brukar."
"Ja, jag ville just se honom skratta."
"Jo du! när ullgarnsändan hängde ned i den gränslösa
rymden, så skrattade han, fastän det stod hårdt. När
han drar på smilbandet ser det ut som då man viker
styft papper, hvart veck ligger der så precist och
stelt. Gud vet om han ändå är riktigt glad någonsin."
De unga tu hade troligen kommit att afhandla detta
särskilt, om de ej lyssnat till klangen af en liten
klocka eller bjellra.
"Jaså, nu skola vi från alltihop och jag skall läsa
franska uppe hos kapten, för far säger att franskan
är så bra, då man reser utrikes", yttrade gossen
med en sorgsen blick på sin smedja, der hammaren nu
hade riktigt kommit i gång och smeden, beskyddad för
överspolning, vände sig ömsom till härden, ömsom till
städet; det var en mekanik det, och den rödmålade
pinnen sedan såg ut som en glödgad jernstång.
Läsaren vet icke ännu så egentligen hvar han befinner
sig och hvilka personer som allraförst framträdt för
hans ögon.
Då barnen skyndade åter hem från sin ypperliga
hammarsmedja, kunde de icke underlåta att då och då
stanna för att höra huru pass långt hammarslagen kunde
höras och detta befanns vara ett rätt långt stycke,
hvilket ännu mera höjde bror Georgs förtjenster
i syster Ellens ögon, ty hon var en hans stora
beundrarinna; han kunde "allt i verlden", kunde allt
hvad han ville – och mycket mera ändå, och så var
han så stark, att han tog henne som en vante och bar
henne hvart han ville. Ellen hade så många gånger
blifvit buren öfver bäcken. Ja, Georg var en riktig
krona till pojke!
Det ringde ännu en gång och barnen påskyndade sina
steg och slutade med att springa backen uppför till
de sina. Det var i Maj och träden stodo ljusgröna
omkring det lilla nätta schweizerhuset, som de gamle
fått till sin bostad. Morfar och mormor bodde der
(så mycket var då ändtligen säkert och sannt), och
det lilla huset hade från gammalt namnet Hedvigsro
efter salig friherrinnan von Lützow, som på sin
tid varit en riktig skönhet, påstod gamla mormor,
som i sin ungdom "passat" henne, då hon var fröken.
Hedvigsro var en i schweizerstil byggd liten stuga
med en liten sal och två små rum på nedra bottnen
och på ena gafveln på vinden ett lika litet rum,
som nu beboddes af kapten Simonsson, som betalade
för sig och för öfrigt läste med unga Georg.
Då barnen framkommo stod kaffebordet redan dukadt,
så enkelt, men ändå så trefligt, med sin hemväfda,
snöhvita duk och de blå oäkta kopparne kring en liten
trind kafferulta, som tronade i midten.
Omkring bordet sutto morfar och mormor och kapten –
förstås, och rundt omkring i träden hoppade hämplingar
och grönsiskor och sprungo träkrypare upp och ned
på den skrofliga barken af en ek, som sträckte sin
krona öfver den plats der de sutto.
Morfar hette med hela namnet utskrifvet Göran Frontin
och hade fordom varit trädgårdsmästare på Hallstanäs,
men var nu pensionerad och hade till bostad fått
det lilla huset i parken, der i fordna dagar fina
damer och fina herrar glammade och sade hvarandra
artigheter och der man under salig baron Lützows
tid gjorde musik medan salig baron blåste flöjt som
Fredrik den andre i Preussen.
Då gick det stort till på Hallstanäs då Göran
Göransson var trädgårdselev och mormor var en ung,
nätt "slänga", som "passade" på fröken, men det
gick så, att då Göran, när gamle Ribblund, den förra
trädgårdsmästaren, dog, blef efterträdare och skulle
gifta sig med mormor och tog ut lysning, så sade
prosten: "Göran skall ta’ sig ett riktigt namn –
det duger inte att heta på ’son’." Och så föreslog
han Frontin och derföre heter morfar i den dag,
som dag är, Frontin.
Det var den historien.
Gubben Frontin var, oaktadt sina sextio år, en
rask och kry gubbe och hade afsked ej så egentligen
derföre att han var för gammal, utan derföre att den
nya friherrinnan ville hafva trädgården omstufvad
på ny fason och att ingen i verlden var i stånd att
få gubben Frontin att ändra en enda rabatt från hvad
den var under den "rätta salig friherrinnans" tid.
Det hon ansåg vackert var och förblef bäst i Frontins
tycke, och således kunde, till exempel, den nya
friherrinnan ej få bort de röda pionerna från den
förnämsta platsen – hon måtte då, så mycket hon ville,
försöka bevisa Frontin att de voro urmodiga.
Derföre var han pensionerad och, så mycket hans
godmodiga lynne förmådde, förargade han sig öfver
"orättvisa" och förföljelse, fastän hans gumma hvar
dag klarligen bevisade att de aldrig haft det så
trefligt som nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
