- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring hans hals och kysste honom hjärtligen, översten
tog hennes hand, ställde henne mitt på golvet, och vi
gjorde en ring omkring henne. Då hon såg hans ömma
fadersblickar och våra, fulla av nöje och kärlek,
fästade på henne, intogs hon av en angenäm känsla,
rodnade och blev då så vacker, som någonsin Julie kunde
önska. Hennes klädsel var enkel, men högst smakfull
och elegant. För de av mina unga läsarinnor, som
önska veta något mera om hennes toalett, står det här:
att hon hade en vit sidenklänning, garnerad med
spetsar; i sitt ljusa, oändligt väl klädda hår den gröna
myrtenkronan, över vilken en slöja (Helenas praktfulla
arbete) var kastad på ett pittoreskt sätt, och denna gav
hennes milda och oskuldsfulla ansikte mycken likhet
med en madonnas av Paul Veronese. För att göra
henne förtjusande, felades blott detta uttryck av
sällhet, av hopp och kärlek, som är en bruds förnämsta
prydnad.
Emellertid tycktes hennes hjärta ha blivit något
lättare, och liksom för att harmoniera med hennes känslor
bröt solen fram genom molnen och kastade några bleka
strålar in i rummet.
Den yttre liksom den inre ljusningen varade likväl
blott några ögonblick. Det mörknade åter. Då vi gingo
ned för att äta middag, visade mig Julie, med en
beklagande min, all den mat, som hon hämtat till Emilia
och som var orörd. Ett enda geléglas var tomt.
Vid bordet såg Emilia sig omkring på alla dem,
som hon nu snart skulle lämna, och hennes hjärta
svällde och tårar trängde oupphörligt fram i hennes
ögon. Man åt middag utan den vanliga munterheten,
och ingen tycktes äta med aptit, undantagandes alltid
magistern och paltarna. Emilia, som syntes mera
nedtryckt under myrtenkronan än någonsin en konung
under diademet, åt intet och skrattade ej en enda gång
under middagen, oaktat de förträffliga tillfällen därtill,
som gåvos henne genom magisterns tre märkvärdiga
distraktioner, åt vilka till och med ej översten kunde
hindra sig att le. Den första var att han blandade sin
snusdosa och saltkaret, vilka båda stodo bredvid
honom på bordet, strödde en portion snus i soppan och
tog sig en ansenlig pris ur saltkaret, vilken lät honom
göra många besynnerliga grimaser och ljuta många
tårar; den andra, då, för att avtorka dessa, han i stället
för sin näsduk fattade uti en ända av hennes nåds
schal, vilken likväl undandrogs honom med hast och
förskräckelse; den tredje, då han krusade och
komplimenterade med betjänten, som bjöd honom stek, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
