- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämligast på mig. Helena viskade något till honom,
och han gick ur rummet, åtföljd av Julie.
Helena och jag tego stilla, under det Emilia, i synbar
själsångest, gick fram och tillbaka över golvet och
tycktes tala med sig själv. »Vad skall jag göra? Hur
skall jag göra?» sade hon några gånger halvhögt. Nu
hördes steg i rummet bredvid. »Han kommer!» sade
Emilia, och hela hennes kropp darrade.
Dörren öppnades och Alger... nej översten steg in
med ett uttryck av imponerande allvar. Emilia drog efter
andan, satte sig, steg upp, satte sig åter, bleknade och
rodnade. »Du har låtit för länge vänta på dig», sade
han lugnt, men ej utan stränghet, »nu kommer jag för
att hämta dig.»
Emilia hopknäppte händerna, såg bedjande upp till
sin far, öppnade munnen, men tillslöt den åter, försagd
av det strängt allvarliga uttrycket i hans anlete, och då
han tog hennes hand, tycktes all kraft till motstånd
övergiva henne; med en slags förtvivlans undergivenhet
steg hon upp och lät föra sig av honom. Helena och
jag följde dem.
Salongen var starkt eklärerad och alla de där
befintliga personerna hade sina ögon riktade mot dörren,
genom vilken Emilia, ledd av sin far, kom in.
Hon har sagt mig sedan, att hon vid sitt inträde ej
kunde urskilja ett enda föremål redigt, och att det var
alldeles svart för hennes ögon. »Det var då ej underligt»,
sade hennes bror, »att du såg ut som om du gått i
sömnen.»
Algernon betraktade Emilia med ett allvar, som ej i
denna stund var tjänligt att inge henne mod.
Ingendera av dem talade. Ceremonien började. De
unga tu stodo framför prästen. Emilia var dödsblek
och darrande. Julie förlorade alldeles modet. »Det här
är gruvligt!» sade hon och blev nästan lika blek som
systern.
Nu höjde sig rösten, som för de unga makarna skulle
tolka de heliga plikterna. Denna röst var djup och
välljudande och tycktes livad av en gudomlig anda. Den
talade om äktenskapets helgd, om makarnas inbördes
skyldighet att älska varandra, för varandra lätta
livets mödor, mildra mötande bekymmer, förelysa
varandra i en sann gudsfruktan, om denna bön för
varandra, som så innerligt förenar dem inbördes och
närmar dem deras eviga upphov, om huru den högsta
lycksalighet på jorden främjes i en förening, sålunda efter
Guds vilja begynt och fortsatt, och den anropade den
Högstes välsignelse över det unga brudparet. Dessa så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
