- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små klockorna ringde m. m. Jag skulle säga, huru
folket i huset väl visste om en vålnad, som spatserade
utan huvud i den stora eksalen om månljusa kvällar,
och huru ganska ofta mitt i mörka natten ljus plötsligt
strålade fram ur alla fönster, och huru ingen fanns som
ej hade hört soffor, bord och stolar med fasligt buller
dragas av och an i de rum, där ingen människa fanns
och att själva hennes nåd — hu! men jag börjar
bli helt hemsk själv... och inser nu klart, huru jag blott
fått förmåga att med vanligt bläck skildra vanliga och
vardagliga ting finner det således tryggare och
trevligare att tala om, huru små paltarna, lyckliga över
all beskrivning att vara på landet, sprungo omkring och
tullrade om i de gropar och stenhögar, som voro
lämningar efter den gamla herrgårdsbyggningen, sökte
skatter och funno — gullvivor; huru Julie, själv lik
en sommarfågel, sprang efter de vingade syskonvarelserna,
trotsande sin fästman att springa fatt på henne,
till dess hon märkte, att det just icke var värt, ty han
gjorde sig aldrig så mycket besvär. »Det är för varmt.»
Han älskade framför allt att i en mjuk soffa sitta
med sin lilla fästmö, bekvämt vilande mot de ljuvligt
pösande kuddarna, i ett slags inre åskådning av livets
— bekväma sida. Däremellan sysselsatte han sig med
att jaga, ömsom på överste H:s ägor, ömsom på sin
faders. Denne var en munter, godhjärtad gråhårsman,
som högt värderade fem saker på denna jorden, nämligen
sitt gamla adelsnamn, sin son, överste H:s vänskap,
sitt spann av vita hästar, kallat »svanorna», och sin
tobakspipa, till vilkens tändande en oupphörlig eld både
vinter och sommar brann i hans kakelugn. Han var
förtjust av sin tillkommande lilla sonhustru, som ändå
spelade honom månget litet spratt, varöver han blev lika
lätt ond som lätt blidkad. Han berättade gärna historier,
överdrev duktigt, svor tappert och var för övrigt
vad man kallar en hedersman.
På Thorsborg kom familjen snart i en lugn och trevlig
levnadsordning. Hennes nåd gick väl ännu länge
omkring med nyckelknippor och bekymmer, men ingen
lät störa sig därav, och så innerligt god var hon, att hon
aldrig bråkade och oroade någon annan än sig själv.
Aftnarna voro i synnerhet behagliga. Då församlades
vi alla uti ett litet grönt kabinett, rikt på tavlor och
blommor, och där läsningen av Franzéns, Tegnérs,
Stagnelii, Sjöbergs, Nicanders m. fl. svenska skalders
arbeten, vilka professor L:s uttrycksfulla föredrag och
förträffliga deklamation lärde oss ännu bättre värdera,
gjorde oss med var dag ännu rikare på ädla och friska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
