- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvandlingen och synes förstörelse. Tio fötter kvarbliva i den
avstrukna huden, och den nya varelsen är ännu oformlig
i alla sina lemmar. Småningom bilda sig dessa och
komma i ordning, men varelsen vaknar ej förr, än då
dess förvandling är fulländad. Nu tränger den sig till
ljuset, och hastigt sker den sista utbildningen. Blott
få minuter — och de späda vingarna bliva fem gånger
större än de voro under dödstäckelset. De äro begåvade
med elastisk kraft och med alla de strålars glans, som
fått rum under solen. Hela dess natur är förändrad; i
stället för de grova bladen, av vilka den förr födde sig,
njuter den nektardagg ur blommornas gyllene kalkar.
Vem skulle i larvens gestalt ana den blivande fjärilen?
Vem skulle i båda igenkänna samma varelse, om ej
erfarenheten hade visat oss det? Och båda dessa
existenser äro endast levnadsloppet av ett och samma
väsen, på en och samma jord. Vilka sköna utbildningar
måste ej vila i naturens sköte, där dess organiska krets
äger en större vidd och de levnadsåldrar, den utvecklar,
omfatta mer än en värld.
Och sålunda visar oss naturen även i dessa analogier
av blivande, d. ä. övergående varelser, varför hon
invävde dödssömnen bland sitt rikes gestalter. Den är
en välgörande dvala, som omhöljer ett väsen, uti vilket
de organiska krafterna sträva till ny utbildning.
Varelsen själv med sitt större eller mindre medvetande
har ej styrka nog att överse och styra sin kamp; den
inslumrar således och vaknar först, då den står fram
utbildad. Även dödssömnen är således en faderlig, mild
lindring. Den är ett lugnande opium, under vars
verkande naturen samlar sina krafter och den insomnade
sjuka tillfrisknar.»
Här tystnade L. En djup och ljuv rörelse hade
intagit oss alla. Vi sutto tysta, med blickarna fästade på
vår arma sjuka, utför vilkens kinder stora tårar sakta
nedrullade, under det svaga men jämrande ljud trängde
sig mellan hennes läppar. Hennes nåd smekte henne
med ömhet; översten lade, liksom välsignande, handen
på hennes huvud. En djup, tonfull, uthållande snarkning
drog i detta ögonblick allas vår uppmärksamhet
på löjtnant Arvid, som hade somnat, makligt liggande
i ett hörn av soffan, med munnen öppen och näsan i
vädret. Detta trumpetljud blev en signal till uppbrott
för Julie, som med glödande kinder skyndade ur rummet.
Efter en stund gick jag för att uppsöka henne, och
fann henne stående på trappan utanför huset, lutande
med armarna i kors över järnstaketet och blicken fästad
på den ljusa aftonhimlen, där bleka stjärnor började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
