- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Översten allena bibehöll länge en dyster sinnesstämning
och var mer sluten än vanligt mot sin hustru och
sina barn. Deras ömhet och omsorger samt tidens
välgörande inverkan började dock småningom att låta
denna dysterhet försvinna, då händelser inträffade
inom hans husliga krets, vilka ånyo skakade hans
lugn och upprörde hans av naturen våldsamma känslor.
En dag störtade Arvids far, general P., in i överstens
rum i fullt raseri. Först gjorde han sitt hjärta luft
med en salva svordomar och eder, och då översten kallt
frågade vad detta hade att betyda, framstammade han
alldeles utom sig: »Vad det betyder?... Vad det
betyder... tusan djäklar! Det betyder att din — din — din
flicka är en sakra...»
»General P.!» sade översten, med en röst, som gjorde
att den vredgade hastigt sansade sig och litet saktare
upprepade: »Det — det — det... betyder... att din
dotter leker med tro och heder, att hon narras, ta mig sju
tusan!... att hon vill slå upp med min Arvid... vill ge
honom igen förlovningsringen... ta mig sju... att
Arvid är utom sig... att han skjuter sig för pannan...
så häftig och vild som han är... och att jag blir en
olycklig, barnlös gammal man!» Här tillrade ett par
tårar utför gubbens kinder, i det han fortfor med en
röst, i vilken vrede och smärta stridde: »Hon gäckas
med min sons lugn... gäckas med mina gråa hår!...
Jag höll så ömt av henne... som en far, bror... som en
far... jag hade satt allt hopp om glädje för min
levnads afton på henne... det blir min död. Hon säger
rakt i synen åt Arvid, att hon ej vill ha honom... rakt
i synen åt min son... ta mig sju tusan!... Han blir ett
spektakel för hela socknen... han skjuter sig för pannan,
bror; han skjuter sig för pannan, säger jag... och
jag blir en barnlös, olycklig gammal man.»
Översten, som under fullkomlig tystnad avhört allt
detta, ringde nu häftigt. Jag var i rummet bredvid
och gick in i överstens, för att litet grand rekognoscera
och kunna förbereda Julie på vad som väntade henne.
Överstens uppsyn röjde vrede och stränghet. Han bad
mig tillsäga Julie att komma ned till honom.
Jag fann Julie i den största ångest, men av generalens
besök hos hennes far beredd på vad som förestod
henne.
»Jag vet... jag vet...» sade hon bleknande vid mitt
bud, »det måste komma därhän... det kan ej
hjälpas...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
