- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stormen, som i vart ögonblick tilltog, rörde med
brusande vinge vid tornklockan, som nyss hade slagit tolv.
Dova klämtslag läto höra sig. Översten tryckte fastare
mot sitt bröst sin hustru, vilken i detta ögonblick en
ofrivillig rysning genombävade. Hon såg upp till sin
man. Hans blick var orörligt fästad på en enda punkt,
och hennes, i det den följde samma riktning, förblev
stilla och stirrande som hans.
På landsvägen, som man från denna sida såg nästan
rakt framför sig ett ansenligt stycke från byggningen,
rörde sig en svart kropp, som, under det den skred fram
mot slottet, med vart ögonblick antog en större vidd
och en besynnerligare skapnad. Snart kunde man vid
månens strålar skönja att den utgjordes av flera
individer, som, på ett besynnerligt vis sammanpackade och
likasom sammanlänkade, rörde sig ganska långsamt
men samfällt framåt. Nu skymdes den av träden i allén
— nu syntes den åter och på närmare håll. Flera karlar
tycktes med sorgfällighet bära något tungt.
»Det är en likprocession!» viskade hennes nåd.
»Omöjligt! Vid denna timme!» svarade översten.
Allt närmare framskred den dystra massan. Nu kom
den in på borggården. Vinden susade vild fram och
beströdde den med vissnade löv och tog med sig flera
hattar från bärarnas huvuden, men ingen gick bort för att
uppsöka dem. Tåget gick rakt mot huvudbyggningen.
Nu steg det uppför trappan... så sakta, så varsamt...
slag dånade på porten, allt förblev tyst och stilla en
stund, porten gick upp och tåget in i huset. Utan att
säga ett ord, lämnade översten sin hustru, gick hastigt
ur rummet, vars dörr han låste i lås, och sprang nedför
trapporna. Bärarna hade nedsatt sin börda mellan
pelarna i förstugan. Det var en bår. En mörk kappa
betäckte den. Bärarna stodo runt omkring med ovissa och
nedslagna miner.
»Vem har ni där?» frågade översten med en röst, som
han ej tycktes vilja tillåta att darra. Ingen svarade.
Översten gick närmare och lyfte upp täckelset. Månen
strålade genom de höga götiska fönstren ned på båren.
Ett blodigt lik låg där. Översten igenkände sin son.
O faderssmärta! Skylen med vingarna, I himlens
änglar, edra leende anleten, blicken ej ned på en faders
smärta! Slocknen, slocknen, I fästets strålande ljus!
Kom mörka natt, att med dina heliga slöjor dölja för
allas blickar denna sorg, som ej har tårar, ej har ord. O,
må aldrig ett mänskligt öga med en nyfiken blick
vanhelga en faders smärta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
