- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutna såsom en slumrande, andedräkten svag men lätt,
och utan att göra försök till att tala.
Då den kloka och ömma Helena, jämte mig, satt vid
sin brors säng, lämnade översten den för att uppsöka
sin hustru; han vinkade mig att följa sig, och jag
sprang upp för trapporna, under det jag nöp mig i
kinderna, för att ej se ut som ett dödsbud. Hennes nåd satt
orörlig, med händerna sammanknäppta; vid månens
sken ej olik en av de bleka vålnader från fordom, som
blickade fram omkring henne i tyst familjekrets. Då
vi inkommo, sade hon med stilla ångest: »Något har
hänt! Vad har hänt! Säg mig... säg mig allt!»
Med beundransvärt lugn, med innerlig ömhet
förberedde översten sin hustru på den syn, som väntade
henne, och sökte med detsamma inge henne en tröst och
ett hopp, säkert större än det han själv ägde. Därefter
förde han henne ned i sjukrummet. Utan att säga ett
enda ord, utan att giva ett ljud ifrån sig, utan att fälla
en tår, gick den olyckliga modern fram till sin son, som
nu förekom mig mera döende än nyss förut. Översten
stod vid sängfoten och bibehöll ännu sin manliga
kraftfulla hållning, men då han såg sin hustru sakta lägga
sitt huvud ner på sonens blodiga kudde, med hela
moderskärlekens och moderssmärtans obeskrivliga
uttryck kyssa hans bleka läppar, och dessa båda anletens
ovanliga likhet bliva ännu mer träffande under den
sorgliga dödsskugga, som nästan lika vilade över båda,
då böjde han ned sitt huvud, dolde sitt ansikte i sina
händer och grät som ett barn. Ack, vi gräto alla
bittert. Det tycktes oss, såsom skulle den gnista av hopp,
som nyss uppblossat, slockna — och det föll ingen in
att tänka, det modern skulle överleva sonen.
Och likväl — jordiska sorger, frätande smärta,
vassa svärd, som genomträngen själens innersta — I
döden ej. Livets underbara frö kan nära sig av själva
sorgen — kan, likt polypen, sönderstyckas och åter
sammangro, och fortvara — och lida. Sörjande mödrar,
makar, brudar, döttrar, systrar, kvinnliga hjärtan,
som sorgen alltid djupast träffar och söndersliter! I
bevittnen det. I haven sett edra älsklingar dö,
trodden er dö med dem — och leven dock — och kunnen ej
dö. Men vad säger jag? — om I leven, om I kunnen
undergiva er att leva — är det ej därför, att en fläkt från
högre orter har gjutit tröst och kraft i edra själar. Kan
jag tvivla därpå — och minnas dig, ädla Thilda R.,
sörjande brud av den ädlaste man. Du hade emottagit hans
sista suck, med honom hade du förlorat allt på
jorden, din framtid var mörk och glädjelös, och ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
