| 5 |
MED avsikt har jag kallat detta lilla arbete »ett hems historia» och sänder det som ett bud från en flydd tid till de svenska hem, som hysa kärlek till och förstående av det ädelt mänskliga, var det än uppenbarar sig, om i nutid eller i ett förflutet sekels morgon.
Jag har trott, att denna bild av ett gott och själsfint hems inverkan på ett ungt sinne skulle kunna bli kär och välkommen för alla föräldrar, som önska se sina barn ej blott dugande, men också högsinta. Jag har trott, att en skildring av en far, som är sin unge sons bäste vän och häri finner sin stolthet och lycka, samt av en son, som aldrig sviker denne faders tillit, skulle kunna värma och finna gensvar i nutida fäders och söners hjärtan. Och jag har hoppats, att en framställning av den mäktiga nydaningstid i början av förra århundradet, som av ett krossat och förnedrat Preussen gjorde ett stort och stolt rike, bestämt att längre fram ena det splittrade Tyskland, skulle kunna väcka hänförelse för det ideal,
| 6 |
Den hänförelse, som för 100 år sedan kom Tysklands ungdom att frivilligt tåga ut för att kämpa för detta ideal, och som kom särskilt den unge diktaren Theodor Körner att med jubel utbyta sin nyvunna löftesrika konstnärsställning i Wien mot den frivillige soldatens samt att med storslaget mod gå i döden för vad han som skald besjungit -- denna hänförelse borde, så har jag tänkt, kunna väcka genljud även hemma i Sverige.
I och för sig är Theodor Körners liv intet fullbordat livsdrama; det är en stor episod i det tyska folkets historia, ett livsfragment, som endast i hemmets ram får sin utfyllnad. Han själv är en förkroppsligad sinnebild av det föryngrade tyska folket, en symbol av den ande, som genomeldade detta. Det är det, som gör, att en diktare sådan som Robert Hamerling kunnat säga: »ingen stor mans levnad har intresserat mig mera, ingen har så riktat min psykologiska kunskap, som Theodor Körners, den underbare diktarens och hjälteynglingens.»
Måhända har min egen kärlek till det hem, jag här tecknat, till denne far och denne son, blivit så stark just emedan jag haft lyckan att i detta samma hem, uppfyllt som det än i dag är ej blott av döda minnen från den lyckliga tiden för 100 år sedan, utan av samma idealt stora ande, få leva mig in i denna senare, så att de
| 7 |
Detta hem är numera såsom det berömda Körnermuseet en de tyska minnenas nationalhelgedom. Äran härför tillkommer helt och hållet Hofrath Dr. Emil Peschel i Dresden, som med en utomordentlig sakkännedom och en kärlek, som aldrig skytt någon uppoffring, ägnat hela sitt liv åt skapande av detta storartade sanktuarium.
Själv står jag till honom i mycket stor tacksamhetsskuld. Ej endast därför, att han för mig oförbehållsamt öppnat detta hem och dessa samlingar, som en vanlig besökare endast flyktigt lär känna, men öppnat det så, att det såsom intet annat blivit för mig en levande port till en rik stor tid. Med sin hjärtliga vänskap, men än mer genom sin inspirerande personlighet har han varit en länk mellan den flydda tiden och mig själv.
Må »far och son» gå ut tillsammans och även i Sverige vinna vänner för ett sådant liv i höghet och kärlek, som de själva förverkligat.
Tärna 1907.
