Far och son: Ett hems historia / II. Theodor och Emma. Lyckliga dagar. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II. THEODOR OCH EMMA. LYCKLIGA DAGAR.

MED Schillers avresa uppstod ett stort tomrum i de båda makarnas hjärtan och hem.

Därtill kom bekymret för Dora, vars trolovade visade sig vara en man visserligen med eldig diktarnatur, men rotlös och utan hållpunkt. Körner och Schiller hade redan länge med harm och oro iakttagit hans växande likgiltighet för deras »kära lilla syster». När han nu verkligen blev henne trolös, liksom stelnade hennes inre och gjorde henne oemottaglig för all kärlek och beundran. All sin ömhet ägnade hon hädanefter sina syskon, deras barn och sin konst, som gjorde henne mer och mer berömd; särskilt blev hon som porträttmålarinna så anlitad, att hon icke kunde åtaga sig alla beställningar. Detta hjälpte henne att övervinna eller åtminstone dölja sin smärta och att vara som förut en hemmets glädjebringerska, om ock hennes snabba repliker ibland ställde till litet ofog. Hon blev sin syster Minna

21

ett säkert stöd, när sorgen omsider fruktansvärt härjade också denna lyckliga familjekrets. En skildring av familjen Körner och deras hem vore ofullständig, om man ej gåve tillbörlig plats även åt henne, den trofasta och starka systern.

Körner blev vid denna tid utnämnd till »appellationsråd», men hans ökade ämbetsplikter kvävde ingalunda hans intresse för estetiska ting, för filosofi och litteratur; han skrev flera tankeskarpa uppsatser och fann i allt detta ersättning för det tryck hans juridiska arbete lade på honom. Han komponerade även flitigt, särskilt och med förkärlek till sin väns dikter, i all synnerhet dem, som tillkommit för att höja glädjen vid Goethes bekanta »onsdagscirklar» i Weimar.

Hans eget hem blev mer och mer samlingspunkten för Dresdens fina värld; sällskapsaftnarna här blevo snart lika berömda som Goethehusets, och om dessa präglades av större snille, så härskade här den fina smaken; sång och musik, djupsinniga och litterära samtal med alltid höviskt skämt stämde till vacker glädje, vilken förhöjdes av tidens och det Körnerska hemmets älsklingsnöje, levande rebus och charader, som fingo sin iscensättning av Doras konstnärsuppfattning.

Bland de husets gäster, som inom kort blevo dess varma och hängivna vänner, var framför allt Preussens »utomordentliga sändebud» i Dresden, greve Gessler, en man, vars fasta tysksinne icke starkt inflytande på hans vän Körners fosterländska tänkesätt och ännu mer på hans sons. Vidare

22

är att nämna den sköna, ännu unga Charlotta Dorothea, hertiginna av Kurland, vars tyska hjärta endast för en kort tid skulle komma att bedåras av Napoleons kejsarglans för att sedan desto starkare åter vända sig till sitt land och folk, samt hennes syster Eliza van der Recke.

En ännu mer berömd vän i huset blev Mozart, som, under den tid han vistades i Dresden, varje dag infann sig i Körners hus, där den vackra och glada Dora väckte hans beundran. Han brukade alltid komma strax före måltiderna och slog sig då ned vid fru Minnas klaver, varifrån ingen makt på jorden, ej ens all värdfolkets älskvärdhet, kunde locka honom, glömsk av hela yttervärlden, sannolikt också av den beundrade Doras närvaro, spelade han sköna och ljuva melodier, medan den unga konstnärinnan tecknade hans ännu väl bevarade bild.

Även Goethe tillhörde den Körnerska gäst- och vänkretsen; Minna och Dora voro alltid hans kära väninnor, och hans förtroende för Körner var så stort, att han ofta utbad sig dennes omdöme, innan han avslöt eller utgav ett verk. Vidare Wilhelm von Humboldt, den berömde språkforskaren och statsmannen, som även var Goethes och Schillers värme vän; Friedrich Schlegel och talrika andra berömda personer. Bland främlingar, som längre eller kortare tider vistades i det gästfria hemmet, voro de danska diktarne Baggesen och Oehlenschläger.

Den 20 april 1788 sände Körner »Die Botenfrau»,

23

som till fots bar posten från stad till stad, med ett jubelbrev till Schiller: »i går kl. 12 har det kommit en liten flicka! Hon heter Emma Sophia.»

Lycka och glädje av hans Emma önskar Sehiller honom tillbaka: »din lycka gör min glädje dubbelt stor! Och särskilt att det är en flicka — — gossen kommer nog i sinom tid.»

Tre år därefter, den 23 sept. 1791, kom han också, och den lycklige fadern gav sin glädje uttryck i en hymn, som han både diktade och komponerade.

»Min hjärtliga lyckönskan», skrev Schiller, »till den äntligen anlände upprätthållaren av den Körnerska ätten, som jag giver min bästa välsignelse. Jag gläder mig åt eder glädje och är i detta ögonblick bland eder för att dela den med eder!»

Gossen kallades Karl Theodor efter sina båda faddrar, greve Gessler och hertiginnan av Kurland (Charlotta Dorothea); de första åren kallades han Karl, men på hans gudmors enträgna önskan ändrades det till Theodor, det namn, varunder den lille gossen skulle bli känd såsom en sitt lands nationalhjälte.

Han var ett litet svagt och spensligt barn, som till en början beredde sina föräldrar mycken oro. Deras kärlek och vård segrade dock över den lilla kroppens bräcklighet; gossen fick utvecklas i full frihet, och särskilt var fadern mån om att han skulle få krypa så länge som möjligt; han var två år, innan han gjort något försök att gå, men då voro också de små benen starka nog att

24

uppbära kroppstyngden, och Schiller fick ett nytt jubelbrev om hur rak den lille var både i ben och rygg.

På samma sätt vårdades de intellektuella krafterna: ingen pådrivning, en lugn, naturenlig utveckling under ständig kärleksfull ledning av karaktärsanlagen. Den ytterst livlige, nervöst häftige gossen fick sålunda växa upp under de mest sunda förhållanden; och så vitt möjligt ute i naturen, dels i den stora, en härlig skog liknande palatsparken, dels på den sköna Elbehöjden i Loschwitz. Ty särskilt så länge barnen voro små, uppehöllo sig Körners så länge som möjligt utåt hösten på sitt vinberg. Deras dotter var till kropp och själ lyckligt utrustad, kraftig och späd på en gång, med själfulla anletsdrag, med föräldrarnas alla konstnärsanlag i rikt arv, därtill blid och öm, osjälvisk och själsstark, så skildras av alla samtida Theodor Körners syster, som med så djup kärlek var fäst vid sin broder, att hans förtidiga död skulle även vålla hennes.

För de lyckliga unga föräldrarna hägrade emellertid nu en ljus och solig framtid. Deras gosse blev allt starkare till hälsan, om också hans häftighet ofta kom till utbrott. Schiller borta i Weimar fick livlig del av utvecklingen: »Karl är en livlig och käck gosse, mycket lidelsefull, ofta ograciös, men aldrig vanartig», skrev Körner. »Karl har många stora anlag, han är därtill välartad och glad.» Det var en stor tilldragelse, när han fick sina första byxor, och givetvis skulle

25

Schiller genast få del därav: »Min Karl har till ära för sin manlighet för första gången ståtat i byxor. Man hade sagt honom, att till sådana hörde också skägg; när han nu fick plagget, frågade han: men var är skägget?»

Vidare anförtror Körner sin vän, som under tiden också blivit gift och far till sin förstfödde son, hur han känner sig föryngrad, när han betraktar sin gosse: »det är dock en underbar njutning att se omkring sig en sådan liten varelse, som är knuten så nära till en; den, som måste umbära denna njutning, skall aldrig fullt lära känna livets värde.» Han berättar, huru hans förnämsta omsorg är att noga iakttaga och vårda barnets alla goda anlag och att »intet förstöra. Det, som icke växer av sig självt, planterar jag emellertid för närvarande icke dit.»

Han ådagalade från första stund aktning för gossens och sedan än mer för ynglingens individualitet; detta hade en ytterst välgörande inverkan på den unges karaktärsdaning: hans naturliga öppenhet, glättighet och trohjärtenhet fingo fritt utvecklas; redan från sin första barndom såg han i sin far sin bäste vän, vilken han öppet anförtrodde allting, för vars erfarenhet han bar vördnad och tillit. För den unge Körner voro föräldrarnas personligheter, deras exempel, tonen i hemmet och i vänkretsen det yppersta uppfostringsmedel.

Till en början ledde fadern själv sin sons undervisning. Det första aktstycke man har av den

26

blivande diktaren är ett litet brev till en annan gosse, »meinen Fritz», som inbjudes att hålla lille Theodor sällskap, emedan »meine Swester und meine Eldern ist in geschellsaft», som det heter med den lustiga originalstavningen.

Gossen visade egendomligt nog särskild lust och anlag för matematik, vidare för naturkunskap, synnerligast för geologi. Under sin fars kloka ledning hade han i Loschwitz på vinbergets sluttning lärt sig iakttaga naturens föremål och alla skiftningar, vilket lagt grunden till hans kärlek för just detta studium samt därtill i högsta grad skärpt hans öga och lärt honom att i full bemärkelse »se». Av historia var han likaledes livligt fängslad; för språk visade han mindre begåvning, och det franska nästan avskydde han, sällsamt nog, enär ingen härvidlag påverkade honom. Starkast framträdde dock hans konstnärliga anlag, i all synnerhet de musikaliska; han blev redan som liten skicklig att spela både klaver, fiol, flöjt och zittra, men fann största nöje i lutan, som han alltid förblev trogen. Han sjöng väl och komponerade tidigt täcka melodier — i allt återfinner man hos honom, som sagt, föräldrarnas rika begåvning.

Härtill kom hans lust att dikta, närd av hemmets kärlek och beundran för Schiller och Goethe. Den förres ballader voro de allra första dikter, som sattes i hans hand. Hans far med sin höga fordran på verklig konst var dock icke mycket förtjust över sonens första poetiska försök, dem han aldrig berömde, men icke heller utdömde.

27

Av den svage lille gossen blev så småningom en högvuxen spänstig pojke med präktig hållning och stärkt av idrott och gymnastik, harmoniskt utvecklad till kropp och själ. Han blev under de två decennier hans liv varade ej blott berömd som diktare, men känd som skicklig fäktare och simmare samt den mest djärve ryttare; ingen häst var för vild för honom.

Han var i sanning ett lyckans skötebarn, infattad i ett rikt och ansett hems trygghet, älskad av alla och givetvis ej så litet bortskämd, utan att detta dock på något sätt berörde själva hjärtegrunden, karaktärsanlagen. Härav kom sig, att han under sitt korta levnadslopp visserligen gjorde sig skyldig till många förflugna pojkstreck, till handlingar, begångna i ungdomligt övermod, men aldrig till något dåligt, rått eller orent. Härav kom sig också hans friska glada mod; inga inre strider, inga tvivel störde honom någonsin, ingen tvekan om begåvning eller uppgift; varje förhållande livet förde med sig, såg han i en stämning, som lade poesi över allting. Också detta var fädernehemmets gåva, och faderns strävanden härvidlag blevo icke förgäves.

Som förut är nämnt, lade Körner stor vikt vid hemmets fester; hemmet skulle för barnen ej vara endast den plats, där de fingo uppfostran, eftersyn, mat och sömn, men den plats framför alla andra i världen, där de möttes av vacker glädje, där de omgåvos av livets poesi. Han, som själv i sin barndom och första ungdom blivit lärd att

28

betrakta även en oskyldig glädje som synd, som fiende till pliktuppfyllelse och gudsfruktan, han såg i hemmets fester just denna livspoesi. I denna uppfattning stärktes han livligt genom den stämning av behag och skönhet, som Minna och Dora förstodo att lägga över också den enklaste lilla aftonbjudning. För att tidigt väcka familjesinne hos barnen lät han dem deltaga i hemmets sällskapsliv — de förvisades aldrig varken ur huset eller in i barnkammaren, ty detta sällskapsliv var i all sin otvungna glättighet sådant, att barnen därav endast kunde erhålla goda intryck. De fingo till och med ännu som små spela sin lilla roll i de levande rebus, deklamationer, musikaliska föredrag och dramatiska uppträdanden, med vilka särskilt varje minnes- och högtidsdag firades.

I regel var det fadern själv, som diktade alla dessa tillfällighetsstycken, men allt eftersom Theodor blev större, fick även han bidraga till hemmets glädje och nöje. Hans sinne för dramatik fick tidig näring också genom de små stycken av Kotzebue och andra, som han, hans syster och deras fostersyster Julia Kuntz med Doras, ibland också med jämnåriga kamraters hjälp inövade och uppförde. Hans förmåga att improvisera både uppväcktes och upptäcktes tack vare dessa sällskapsaftnar. Det finnes en hel samling charader, logogryfer, rebus, anagram m. m. av Theodor, som tillkommit i och för dem.

Man kan vara viss om, att Körner och Minna kände sig mer än vanligt fyllda av glädje och lycka,

29

då den i deras hem samlade älskvärda och fina vänkretsen lyssnade till den frimodige gossens fyndiga gåtor och tävlade om att finna deras rätta lösning. Man behöver ej ha stark fantasi för att för sig framtrolla värdens höga gestalt, där han, med det glada, lyckliga uttrycket i det vackra ansiktet, stod lutad mot dörrposten på tröskeln mellan salongen och Minnas lilla rum, detsamma vari hans älskade gosse sett dagen. I salongens långa raka mahognysoffa eller på de små taburetterna sutto vännerna, en festlig krets: herrar i lätt pudrat, uppstruket hår, med snövita, konstmässigt veckade halskrås, blåa rockar med stora uppslag, knäbyxor och skor, samt damer i lätta dräkter, som lämnade hals och armar bara, medan en rikedom av ringlande lockar föllo ned i nacken, och bland dem den vackraste av alla, fru Minna, vars stråleögon voro liksom faderns fästa på gossen i kretsens mitt, där han käck och orädd, men hövisk och försynt, framsade sina små gåtor.

Ofta var det Doras kvicka påhittighet, som först fann lösningen.

Gossen improviserar:

»Mit dem a ist’s reich an Woll’,
Mit dem i ganz sternenvoll,
Mit dem u macht’s Pferde toll — —»

Man gissar förgäves hit och dit, gossen klappar i händerna, förtjust att ha satt far och mor och alla deras vänner på hal is; men Doras klara röst ljuder snabbt:

30

»Hammel — Himmel — Hummel.»

Kretsen applåderar, Körner i dörren ler glatt, fru Minnas sköna ögon stråla än mer, och gossen framkastar en ny, i samma ögonblick född gåta eller charad med äkta »sachsiskt» rim:

»Die erste düstert,
Die zweite knistert,
Das ganze lullt mit sanftem Schein
Dich in des Schlummers Träume ein — —»

Det är möjligt, att inte tant Dora den gången är så snabbtänkt, utan att gossen själv får säga lösningen: »Nachtlicht».

Säkert är, att den otroliga fyndighet, varmed han fann form och rim, uppövades genom dessa första små improvisationer och mycket tidigt gav honom en lätthet att forma vers, som naturligtvis icke motsvarades av innehållets djup — ett sådant underbarn var han ändock icke. Men kärleken till den konst hans fader vördade och hans faders käraste vän Schiller idkade, växte sig stark genom detta hemmets inflytande.

Genom att på ett osökt sätt så få vara med i de äldres krets bibragtes båda barnen tidigt ett fint och gott yttre skick, som vad Theodor angick välgörande dämpade hans av naturen obesinnade väsen. Han lärde dessutom vad mera var värt: vördnad för allt, som var upphöjt och gudomligt, aktning och respekt för det, som var andra heligt. Det Körnerska hemmet var liksom Körner själv besjälat av en varm religiös anda;

31

denna var och förblev också för sonen den livsluft som genomträngde honom allt från hans barndom och gav honom det glada och medvetna hjältemodet i döden. Hans far, som aldrig fullt kunde övervinna de mörka intrycken av sitt eget föräldrahems asketiska, av ängslan och räddhåga fyllda religiositet, såg i kärlek och förtroende all uppfostrans huvudgrund och ville att hans son skulle i religionen lära känna icke en dyster tuktomästare och en isig störare av all oskyldig glädje, utan en själsförädlande och själsupplyftande vänlig makt; genom ädlare drivkraft än skräck och fruktan skulle han få impulser till det goda. Om således Theodor Körner kommit att framstå för eftervärlden såsom typen av en sällsynt helgjuten yngling, brinnande av hänförelse för mänsklighetens högsta strävanden, så har han framför allt att härför tacka sitt vänliga föräldrahem.