Far och son: Ett hems historia / VII. Theodor i Wien. Far och son. Theodor som teaterdiktare. Första framgång. Brevväxling mellan far och son. Preussens förnedring 1812. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VII.
THEODOR I WIEN. FAR OCH SON. THEODOR SOM TEATERDIKTARE. FÖRSTA FRAMGÅNG. BREVVÄXLING MELLAN FAR OCH SON. PREUSSENS FÖRNEDRING 1812.

DET var en helt ny värld, som den unge Körner nu gjorde sitt inträde uti, och från och med hans ankomst till Wien börjas en ny period av hans liv. Det opolerade studentlivet låg bakom honom; han hade i behållning en god grund av faktiska kunskaper, en härdad samt alldeles oförstörd, kärnsund kropp, höga tankar om kamratskapets och vänskapens förpliktelser samt en ej endast brinnande, men fast och djup tro på livets ideala och rena makter.

Genom den vänskap, varmed den i Wiens hovkretsar samt i dess intelligenta värld inflytelserike Humboldt omfattade Körners och Minnas son, blev han från början en gäst i många högt stående familjer. Även i Friedrich Schlegels hus omfattades han med välvilja.

81

Det glada livet i kejsarstaden, den fina tonen hänförde honom genast. Den första tiden var han varje dag på bjudningar, och varje afton besökte han någon av Wiens många teatrar, av vilka »Hofburg»- eller »Burgteatern» då var en av de mest berömda i Europa. Just då var Schillers »Jungfrun av Orleans» dess förnämsta stycke, som varje spelafton fyllde teatern till sista plats, och Theodor fick här ett nytt andens dop, så att säga. Även de andra teatrarna hade goda krafter; särskilt var detta fallet med den s. k. »Teater an der Wien», medan Kärnthnerteatern var den praktfullaste och bjöd på lysande baletter.

»Jag kan ej beskriva det intryck hela Österrike, detta blomstrande, ännu tyska land gör på mig», skrev han hem, »fem teatrar finnas här, tre utmärkta. Vilken njutning i varje konstart!»

Med livligt intresse besåg han de stora museerna och konstsamlingarna samt gjorde utflykter i omgivningarna. Han företog till och med en flera dagars flodfärd på Donau, som han i brev livligt skildrade för de sina och varunder han gjorde flera färdevisor, som roddarna sjöngo: »och vi hade så innerligen roligt!» En av dessa visor är särskilt uppsluppen och slutar så:

»Der sich dies Lied erdachte,
Das var ein lockrer Student,
Der bleibt ’ne wilde Hummel
Bis an sein selig End'.»

Hans far oroade sig över, att sonen skenbart gagnlöst och utan riktigt allvarligt arbete förspillt

82

ett helt år av sin bästa ungdomstid. Han uppmanade honom därför enträget att återupptaga sina avbrutna studier. Han begär icke, att Theodor skall avsäga sig all ungdomens sunda och rena glädje, tvärtom:

»Men för ett liv i sann glädje behövs tillfredsställelse med sig själv, och denna kräver absolut en bestämd verksamhet, en strävan till ett värdigt mål — —»

Han framhåller och betonar, att en man måste drivas av kärlek till detta mål, ej av beräkning, ty endast därigenom kan man i verklig mening lyckas:

»Härpå grundar jag min övertygelse om värdet av varje yrke, som förädlas genom kärlek och därigenom skötes med framgång. Jag beklagar den kraftfulle yngling, för vilken ett vidsträckt fält för valet av framtida uppgift öppnade sig, men som icke följde den inre kallelsen utan lät sig vilseledas av mängdens fördomar eller falska röster.»

Med Schillers tunga livskamp i minne bävade han för, att hans son skulle som levnadsyrke välja skaldebanan, på samma gång han ansåg honom äga en stor framtida uppgift just såsom nationell diktare:

»Jag erkänner din diktarkallelse, och vare det fjärran från mig att rubba din tro på den. Att hava makt över sin nations ädlaste andar är en härlig lott, och jag har den tilliten till dig, att du icke skulle missbruka en sådan makt. Din viktigaste sysselsättning vare alltså alltid att icke

83

försumma något tillfälle till den utbildning, som kräves av en fulländad diktare. Men tryggandet av din existens emot trängande livsbehov får icke bero på inkomsterna av din poetiska verksamhet. Därigenom bleve du en slav under den publik, som du i stället skulle behärska. Medel att bekosta dina studier skola, hoppas jag, icke tryta; men du har ej att vänta så stor förmögenhet, att du en gång skulle kunna leva på den som make och far. Huslig lycka får du ej umbära, enär enligt min erfarenhet intet kan ersätta den. Alltså måste du vid sidan av poesin också tänka på en sysselsättning, som försäkrar dig en bestämd inkomst. Ty tanken att genom ett rikt giftermål skaffa dig en sådan och fördenskull underkasta dig oket av tryckande familjeförhållanden, den är både dig och mig ovärdig — —»

Theodor hade redan blivit klar på sin sak: hans yrke skulle uteslutande bli diktarens, och den form, som närmast låg för honom, var den dramatiska. Men för att värdigt bereda sig till denna uppgift beslöt han att — liksom en gång Schiller — fördjupa sig i historiska och klassiska studier. Det dagliga umgänget med skådespelare och konstnärer, de utmärkta teatrarna, de intelligenta kretsar, i vilka han blev omhuldad och uppburen som en lysande framtidssol, allt stärkte honom häri.

»Nåväl», svarar hans fader, »du har kraft och begåvning, som mana och förplikta dig att icke bli stående på ett lågt trappsteg. Bliv en diktare,

84

men känn din uppgifts betydelse. Är du bestämd till att påverka flera generationer, att utvidga det storas, det ädlas, det skönas rike, att som en mänsklighetens skyddsande kämpa mot tidsålderns fördärv, då måste du vara rustad, mångsidigt bildad och själv förädlad till den högsta fullkomning.»

Men allvar i studier och arbete begär han av sonen: »allt är förgäves, om du icke har själsstyrka nog att strängt verkställa beslutet om allvarligt arbete. Jag begär alls icke för stora offer av dig; aftnarna må du alltid anslå åt dina nöjen, men förmiddagarna och en del av eftermiddagarna bör du ägna dina studier. Du skall då varje afton känna en helt annan tillfredsställelse och på ett helt annat sätt njuta av nöjet, än om du från tidiga morgonen endast jagar efter förströelser —»

Christian Gottfried hade en gång i en hälsning till sin son på hans födelsedag skrivit:

»Hoffnungsvoll greif ich dies Blatt; ein Vater ist glücklich,
Bleibt ihm ein würdiger Platz unter den Freunden des Sohns.»

Denna hans hjärteönskan blev mer än uppfylld, då denne hans son i svaret på nyssanförda brev yttrade: »min far, du har av din son gjort en vän, och barnslig kärlek har mognat till manligt förtroende.»

Vilket uttryck av djup lycka måste ej vid läsandet av dessa ord hava vilat över Körners ädla ansikte!

85

Det glada livet i Wien kunde icke kväva Theodors hemkärlek. När julen kom, som han för första gången skulle tillbringa borta, greps han av smärtfylld längtan:

»Mina älskade, jag skall drömma mig in i det blå rummet med den ljusstrålande granen och julkakorna till téet! I tankarna ger jag er alla tusen kyssar och de bästa önskningar på köpet. Skriv med svartkrita mitt namn på min plats och spara ett stycke tékaka åt mig!»

Rörd svarade fadern: »Vad jag har framför tusen andra fäder är glädjen att veta dig i anden mig nära, om du också är än så många mil fjärran från mig. Det vill jag, i den fasta tron, att så alltid skall förbli, livligt tänka mig, när jag julafton icke ser dig ibland oss, och därvid skall jag i tysthet fira en inre fest — —»

Theodor hade redan vid jultiden fullbordat ett par små lustspel i alexandriner, den versform, som hans far en gång förklarat mest lämplig för saker av skämtsamt innehåll: »Bruden» och »Den gröna dominon». De hade genast antagits av Hofburgteatern och uppfördes på nyåret med stor framgång. Kritiken erkände dem vara skickligt behandlade, med flytande kvick dialog, god karakteristik och av dramatisk effekt. Publiken var förtjust och gav högljutt sitt bifall till känna. Författarinropningar voro då ännu icke brukliga; man visste endast två diktare, som denna ära hittills vederfarits, Voltaire och Schiller.

Efter föreställningens slut gick den av det för

86

honom oväntade resultatet överlycklige författaren ut i vinternatten för att lugna sig med en lång promenad. Till slut inträdde han i ett ännu upplyst kafé, där en del äldre herrar sutto kring ett bord och högljutt diskuterade aftonens teaterföreställning, som några av dem bevistat. Theodor tog, som allmänt bruk är utanför Sverige, med en bugning för sällskapet plats vid samma bord.

»Vem kan egentligen den där Körner vara, som skrivit dessa präktiga lustspel?» sade en av herrarna.

»Jag känner honom», ropade en annan, »när jag häromdagen var i Pratern, utpekade man honom för mig.»

»Hur kan han månne se ut?» tillät sig nu Theodor att inflicka med den mest troskyldigt undrande uppsyn i världen.

»Det är en liten tjock, klotrund herre», var svaret, »man kan alls inte se på honom, att han kan skriva teaterstycken.»

Theodor brast i skratt, men gav sig ej till känna och fick under aftonens lopp om sin person höra åtskilligt annat nytt, som skänkte honom stort nöje.

Strax därefter skrev han på ivrig uppmaning av kompositören Karl Steinacker operatexten »Fiskarflickan», som in i senare tider alltjämt uppförts i Berlin, Breslau, Leipzig och Dresden. Till detta arbete behövde han endast sju timmar. Vidare fullbordade han på nyåret det roliga enaktsskämtet »Nattväktaren», som ger en bild av det

87

uppsluppna studentlivet i Leipzig, och där han själv är framställd i Ernst Wachtels person. Även detta stycke uppfördes omedelbart och roade högeligen publiken. I brev hem berättar han allt detta samt hur lycklig han är över sin första teaterframgång.

»Det var ingen liten fest för oss», svarar fadern, »att läsa ditt namn på komediprogrammet och veta, att du haft så god framgång. På parnassen är icke alltid vackert väder. Njut av solskenet, så länge det räcker, och förlora icke modet, om himlen mulnar — —»

Med ivrig glädje följde den trofasta kretsen där hemma den käre sonens och broderns alla framgångar.

Ett tungt bekymmer tryckte den dock: de politiska förhållandena, som mer och mer antydde en Preussens resning mot Napoleon. I sina brev till sonen vågade fadern ej yttra sig härom, ty det franska spionsystemet hade infört brevundersökningar. Och i själva verket erforo både far och mor stor lättnad att veta sonen vara långt borta i Wien.

Men här levde en vida större nationell självtillit än i Preussen och Sachsen. Om också Österrike 1809 blivit slaget av Napoleon, så hade dock den väldiga drabbningen vid Aspern rubbat folkets tro på korsikanens oövervinnlighet, och med vördnad och tillit blickade det upp till sin kejsare samt ärkehertig Karl, segraren vid Aspern.

Theodor blev givetvis hänförd av den

88

folkentusiasm, han här mötte, och i eldiga ordalag skrev han därom till sin far, därtill föranledd av ryktena att Preussen och Ryssland voro färdiga till förbund mot Napoleon. Hans far hade i sitt sista brev åter framkastat frågan om ett val av yrke. Härpå svarar Theodor:

»Varje dag övertygar mig allt mer om, att det egentligen är för poesin, som Gud kastat mig in i världen. En begåvning är icke den enskilda människans egendom, det är nationens, och denna fordrar, att man ockrar med sitt pund — — —. Din fruktan för excesser å min sida är delvis ogrundad. Visserligen skall jag gärna vad stund som helst med mitt blod besegla min tro på en stor sak, därtill har du uppfostrat mig, min far; — — men på studentupptåg är jag mätt, och för dylikt lekverk vill jag ej åter sätta mitt liv på spel. — — Så är min framtidstanke. Den skulle endast kunna ändras genom ett krig med Preussen, då jag — — måste visa min tyska härkomst och fylla min plikt. Man talar så mycket om uppoffring och stannar i ugnsvrån. Jag vet väl, att jag icke skulle kunna fälla utslag i saken, men om alla tänkte så, måste allt gå under. Man skall kanske säga, att jag vore bestämd till något bättre; men det givs intet bättre än att strida eller dö för det, som man erkänner högst av allt i livet. Jag skulle komma att kosta er många sorgsna stunder; men handlingen vore icke god, om den ej kostade ett offer. Att orsaka er oroliga stunder är för mig den mest tryckande känsla.»

89

Han visste nog, att hans ord skulle slå ned i hemmet som ett olycksbud. Men han kunde ej annorlunda handla, ty sant sade han till sin far: »min vän, min far, därtill har du uppfostrat mig.»

Denne den ädlaste far och vän, som någon son haft, vred sina händer i ångest och smärta, ur stånd att i denna sak meddela sig med de sina, som aningslöst gladde sig åt Theodors lycka i Wien.

Han kämpade en hård kamp med sin själs innersta känslor, som gåvo sonen rätt, och isades av fasa vid tanken på att kunna förlora honom. Han sökte också utan att förråda sin ångest att dämpa hans iver. Händelserna själva kommo honom till hjälp och detta på ett sätt, som vållade honom ny sorg, om också hans för spioneri utsatta höga ämbetsplats i Dresden ännu så länge ålade honom försiktighetens tystnad.

I stället för att ingå förbund med Ryssland tvangs konungen av Preussen den 24 februari 1812 att sluta sig till det hatade Frankrike för att bekämpa det Ryssland, varifrån varje tysk patriot väntade hjälpen.

Detta var säkert en av de beskaste förödmjukelser, som Preussens konung fick svälja; men han, lika stor patriot som någon annan, fast försiktig och rädd att genom förhastande ohjälpligt störta sitt land, visste, att detta ännu ej var redo till strid. Han visste också mycket väl, att Napoleons avsikt i själva verket var att utplåna konungariket Preussen från Europas karta och att

90

förbundet endast var en frist, att Napoleon endast avvaktade Rysslands kuvande för att verkställa sin plan. Men fristen — ännu en liten tids fred — köptes dyrt.

Preussen skulle ställa 20,000 man av de 42,000, Napoleon tillåtit det att äga, marschfärdiga mot Ryssland; resten skulle fördelas på fästningarna och stå under fransk uppsikt; den franska hären skulle ha rätt att genomtåga alla rikets provinser; Berlin fick icke äga preussisk besättning; Potsdam fick ha en garnison av högst 1,200 man, dessutom skulle alla vapen- och krigsförråd i alla Preussens fästningar utlämnas till fransmännen.

Preussen tycktes fullkomligt avväpnat.

Vilken förtvivlan detta väckte hos de stora preussiska fosterlandsvännerna, är allom bekant. Alla deras ansträngningar att väcka nationalkänslan tycktes förgäves; von Steins statsmannasnille, Scharnhorsts och Gneisenaus fältherreblick, Arndts och Fichtes eldtal — allt tycktes slocknat, fallet dött till marken, betäckt med stoft och aska. Napoleons fot trampade hårdare än någonsin på Tysklands ofria folk.