Faust och fauststudier / Vid brunnen (1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Vid brunnen.

MARGARETA och LISA med krukor.

LISA.

Du har väl hört det, du som jag,
om Barbro?

MARGARETA.

     Nej, jag råkar folk så sällan.

LISA.

Sibylla sade mig det i dag:
jo, nu är även hon i fällan.
Så lönas högfärd.

MARGARETA.

     Hur?

LISA.

          Skam över henne!
Den mat hon nu tar till sig föder tvenne.

MARGARETA.

Ack!

LISA.

     Så fick hon sitt straff, det usla skarn!
Hur länge hon hängde efter den kar'n!

187

Det var ett promenerande
och dansande och kurtiserande!
Du skulle sett hennes stolta min!
Han bjöd henne jämt pastej och vin,
hon tyckte sig nog så skön och fin,
fast hon var skamlös mer än du tänker:
hon höll ju till godo med hans skänker!
Det var att slicka och kyssa jämt --
nu har hon sin jungfrublomma skämt.

MARGARETA.

Den arma!

LISA.

     Kan du beklaga den?
När någon av oss vid sländan satt,
och mor höll oss inne Guds långa natt,
då hade hon trevligt med sin vän
bak dörrn i den mörka förstugång,
där var dem tiden just ej för lång.
Nu får hon i botdräkt göra bikt
och skamsen stå sin kyrkoplikt.

MARGARETA.

Han gifter sig väl med henne.

LISA.

     Nej,
då vore han dum, ty världen står
den fyren öppen, vart han går.
Han är också sin kos, det har jag sport.

188

MARGARETA.

Ack, det var icke vackert gjort.

LISA.

Men hon skall må, om hon blir hans!
Då trampa gossarne hennes krans,
och hackelse strö vi vid hennes dörr. (Går.)

MARGARETA.

     O förr!
o förr hur hårda tal jag höll,
när någon stackars syster föll!
Ej ord nog många fann min tunga
att emot andras synder slunga;
hur svart det var, hur svart det vart,
jag ville göra det mera svart
och korsade mig och stolt förhov
den som nu själv är syndens rov.
Dock, vad som dit mig drivit har,
o Gud, hur kärt och ljuvt det var!