| 5 |
I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.
Vill än som förr mitt hjärta, att I biden?
Försöker jag att hålla eder kvar?
I trängen på! Och se, I vunnit striden,
och dimman skingras, och min syn är klar,
och för den trollfläkt, som omkring er svävar,
mitt bröst på nytt av ungdomskänslor bävar.
Se, glada dagars bilder med er draga,
ur töcknet stiger kära skuggors tropp:
min första kärleks halvförklungna saga,
min första vänskap lever åter opp.
Min sorg förnyad går att genomklaga
min levnads labyrintiskt vilsna lopp
och nämner vänner, svikne av sitt öde
på sköna stunder, nämner dem som döde.
| 6 |
Bland dem jag fordom sjöng för, ack! hur mången,
vars barm för mina toner nu är stängd!
Min diktnings första genklang är förgången,
den krets, som vänskap slog om sången, sprängd.
Nu gör mig även bifall rädd, när sången
skall ljuda för den obekanta mängd.
Vad förr som fröjdats har av mina toner,
om än vid liv, är spritt i skilda zoner.
Nu griper mig en länge fjärmad trånad
till andevärldens allvarsdjupa frid;
nu viskar, som av eolsharpan lånad,
min sång och tonar svävande därvid,
tår följer tår, och bävande, förvånad
jag stränge känner hugen vek och blid.
Vad jag har kvar är som i fjärran svunnet,
och det förlorade är återfunnet.
