Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord på Hälleberg? Jag bad dig då tänka på mig såsom jag
alltid ville tänka på dig."
Maria böjde på bufvudet till tecken att hon erinrade sig det.
"Nå väl," fortfar ban, ’vi hafva länge utan ord förstått
hvarandra, ocb du visste således att jag ej menade detta lätta
utbyte af tankar, som bekanta egna hvarandra under en kort
frånvaro, utan denna själens och känslans harmoni, hvilken
be-alägtade väsenden, förenade genom ett och samma hopp,
frånvarande elle r närvarande, dela lika. . Han höll upp och såg
på henne med en blick, så vemodsfull alt bon var nära att
utbrista i tårar.. . . nO, Maria, var det ej så? frågade han.
"Jo!r svarade hon knappt hörbart med en qväfd suck.
"Hvad säger du om det nu vore ett brott för mig att
ens tänka på dig.n
Då Klein yttrade dessa ord, var hans röre lse så stor att han
knappt kunde tala.
Maria såg upp — deras blickar möttes, och uttrycket uti
(lans isade hennes blod.
"Jag förstår ej . . . hvilket brott kunde det då vara?" Men
i detsamma föll hennes ögon på ringen. Hon pekade stum på
den. Han gjorde en jakande rörelse med hufvudet.
"Förlofvad?” hviskade hon så sakta att man trodde sig
blott höra susningen af en anderöst. Ett enkelt "ja” fram smög
sig från de sammanpressade läpparne. Hennes hufvud nedsjönk
mot handen, liljans färg öfvorgöt de drag, som nyligen
blomstrat med rosens fägring, kalla blefvo de läppar, som för
ännu en stund sedan logo emot lifvets fröjder, hennes öga till
slöt sig och hon hade fallit sanslös ned, om ej Klein understödt
henne och genom ifriga bemödanden, hvaruti älskaren gaf vika
för läkaren, återkallat henne till den bedröfliga verkligheten.
Men då hon åter uppslog ögonen och såg på honom med ett
uttryck af den djupaste smärta, blefvo hans qval outhärdliga.
"Du föraktar mig, Maria, och Gud vet dock huru
oskyldig jag år!"
"Jag — skulle jag förakta dig!" svarade hon, och hennes
röst blef allt stadigare. "Utan ett ord till förklaring tror jag
dig oskyldig. Du står för högt i min aktning att kunna
sjunka. Jag vill hellre dö än förlora tron på din redlighet.
Der-före år jag öfvertygad att du nödgats böja dig under någon
oundviklig ödets skickelse."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
