Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timren, är jag säker att hon rynkat sin stolta panna, om hon
sett din miu vid detta tillfälle.”
*’Tror du det?” genmälde Waldemar, som, i det ögonlick
hans fästmö nämdes, äter var på jorden och i fullkomlig
fattning. ”Det skullo ej kläda henne i mina ögon, ty jag
fordrar hvad jag lemnar: förtroende och min heder oantastad.”
De senare orden beledsagades af en höjning i rösten, den
hans värd mycket väl förstod ; men långt ifrån att finna sig stött,
sade han skämtande: ”Du förifrar dig onödigt, min hedersbror!
Jag hade ej annan utväg att återställa dig, då du, såsom jag
tyckte, höll på att få en släng af den fruktade hjernfebern. ..
Tro mig,” tillade han hjertligt, ”jag menade väl och handlade
som en vän borde göra.”
De förstodo hvarandra fullkomligt, skakade hvarandras
händer och ledde samtalet på andra ämnen.
Vid samma tid erhöll herr Billing från fru von Horst
följande biljett.
”Min högtärade vän!
Med största smärta uuderrättar jag er att denna dag, som
jag hoppades, ja verkligen hade all anledning att tro det den
skulle slutas till allas vår tillfredsställelse, tvärtom blifvit
förvandlad till en sorgedag. Maria har insjuknat i nervfeber, och
doktor Faxe, som %arit här, kunde ännu ej gifva något
utlå-taude deröfver. Vi vilja emellertid hoppas det bästa, och hvad
som blir uppskjutet är ej glömd t. Med största högaktning
herr kusins ödmjuka tjenarinna
Sophie von Horst."
Den redlige gubben Billing, hvilken i sitt hjerta fröjdat
sig åt aftonen af denna dag och alldeles lefvat upp på nytt
vid föreställningen om det sköna angenäma lif, han skulle
bereda sin unga maka till ersättning för det hon ville skänka
honom sin hand och sin innerliga omhuldande välvilja — längre
sträckte sig icke hans anspråk — blef så modfälld öfver
denna vink af ödet, att han nära jagat hela förslaget ur hågen.
Han blåste röken i stora hvirflar ur sin pipa, tilldess han var
alldeles omhöljd af moln. Detta var hans älsklingsvana, när
han begrundade något: allting syntes honom ,då blifva klarare och
mera fattligt. Från de luftiga bilder, som han blåst upp och
ned, tyckte han sig höra små tröstegrunder framhviskas, och
slutet af hans grubblerier blef således, i följd af de små goda an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
