Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FATTIGGÅRDEN. Ett bidrag till undantagens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästa ögonblick gjorde några af kamraterna samma
manöver, och när de sedan träffades på flygten neråt
sjön blef det ett kvittrande och ett skvattrande, som
om de sins emellan utbytt sina tankar om det
underliga i att en sådan mängd menniskor kunde ha lust
att stänga in sig i en kall, hvitmenad källare, när
det var så vackert och så varmt derute mellan
himmel och jord.
Om några ögonblick började kyrkfolket komma
ut och sprida sig, långsamt och högtidligt ännu, samt
blinkande mot det klara solskenet, öfver kyrkogården
och ut på landsvägen. Först kommo barnen, som
hade svårast att sitta stilla; så några unga drängar
och pigor och sedan de äldre och förnämligare i
socknen. Barnungarne började genast leka och stoja
mellan grafkullarne och korsen; de unga drängarne och
pigorna utbytte först tveksamma och småförlägna
hälsningar, sedan långsamt utdelade och emottagna
handslagningar och tyst framhviskade frågor om »hur
det stod te’» och en och annan blyg anspelning på
den blifvande dansen samma kväll; de äldre karlame
bjödo hvarandra på snus eller tuggtobak, och hustrurna
spenderade på hvarandra luktvatten och bröstsocker,
af hvilken oumbärliga gudstjenstkrydda de alltid
brukade föra med sig ett stycke, inknutet i ena
näsduks-hörnet, och af hvilket de sedan helt enkelt och
ogeneradt beto ett stycke i tur och ordning,
naturligtvis efter mycket krus och högtidliga förklaringar öfver
att »det va’ då rakt omöjligt» — något som här
hörde lika mycket till saken, som smicker och små
nödlögner höra till etiketten i finare sällskap.
De flesta af de utträdande hade hårda,
väderbitna drag och öfver hela sättet låg något tungt och
tvunget, som de icke hade förmåga eller kanske inte
häller vilja att kasta af sig ens på hvilodagen. De
lutande ryggarne och de hopknipna läpparne talade
om ett hårdt och sträfsamt lif; de än misstroget
lurande, än slugt spejande blickarne skvallrade om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
