Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensamheti Eller är det en stigande oro? Håller
jag på att förlora fotfästet? Jag glider, jag vet
inte vart? Uti kaos. Där ser jag en väg, som
jag för mitt liv inte vill gå. Det är ingen fara,
hur skulle jag kunna gå den vägen? Man kan
ju inte tycka om den man tycker illa om? Man
kan inte älska den man avskyr? Jag är inte
en Bå abnorm person, att jag fattar
tillgivenhet för en förbrytare, som jag dessntom bara
träffat några timmar. Jag har inte förlorat
mitt förstånd och min vilja. Men jag längtar
mig sjuk efter en fast grund att stå på. Jag
kan inte bara leva på, vad man lärt mig —
som jag inte tror på. Det är som om jag
balanserade över en avgrund. På ena sidan ser jag
farfar och prinsessan och allt det gamla, på
andra sidan Asta och en ny tid. Själv står jag
mitt emellan, jag vet inte, vart jag ska vända
mig. Jag är en osäker, olycklig människa, utan
övertygelse. ”Först strid, sedan frid”, sade
farfar. Men varar striden hela livet?
Kommer friden först mot kvällen? Jag vill ha frid
— ”quand la vie bat son plein.”
Baronen kom ofta till hennes arbetsrum, han
ville intressera sig för porträtterna som han
påstod. Det kunde ej Filippa förhindra. Med
växande oro, och snart med förtvivlan, märkte
hon att hon bara levde, de stunder han var
där. Dessemellan var hon halvdöd av längtan.
Hon skämdes inför sig själv, hon visste inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
