Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro hämtade ur erfarenheten. Det skulle ock kunna uttryckas så,
att han vid sin bevisning ej kan komma längre än till de allmänna
villkoren för erfarenhetens möjlighet, och sedan återstår ett
komplement, som behöfs. Ett sådant måste då inskjutas —
coinple-mentum possibilitatis —, men just detta var det, som skulle
bevisas.
2) I reelt afseende står han, med åtskilliga modifikationer, på
Leibniz’ sida.
Han är Leibniz lik i följande afseenden:
a) Han antager, att det substantiela är en mångfald af
monader eller enkla väsen.
b) Dessa monader äro alla krafter, och så till vida andliga.
c) Wolff är optimist, i det att han betraktar denna värld
såsom den bästa möjliga.
d) Han är determinist i inskränkt bemärkelse.
e) Han använder Leibniz’ harmonia praestabilita såsom
förklaringsgrund, då det gäller att förklara öfverensstämmelsen mellan
själ och kropp. Men endast i denna fråga använder han den, och
då med den reservation, att den är en lämplig hypotes utan att
kunna gälla såsom för alla tider fastställd.
Han är Leibniz olik i det afseendet, att då Leibniz sade, att
monadens väsen består i att percipiera, så säger Wolff, att monaden
väl kan vara percipierande, men kan också icke vara det.
Därför finnas också af dem olika slag, af hvilka somliga äro
percipierande, andra icke. Här är sålunda motsats mellan percipierande
och icke percipierande monader. Därigenom att Wolff sålunda
skänkt efter fordran på monadernas percipierande, har han ej
längre kvar det, som tvingar honom att hålla sig uppe i den
idealistiska sfären, och därför fattar han monaderna i analogi med
föremål i rummet och sjunker ned till realism. Men i och med det
behåller han likväl ett idealistiskt element, i det han antager, att
de percipierande monaderna äro rent andliga, och då blir han
dua-list, så att den cartesiska dualismen härmed kan anses kommen
tillbaka. Härtill kommer, att han är empirist, i det att han
fattar förhållandet mellan det gudomliga väsendet och de skapade
tingen såsom ett tidsförhållande. Gud är primus creator et
motor universi.
Slutligen är hans moralprincip den: gör dig och andra så full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
