Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l:o) Vicl det kategoriska förhållandet är fråga om en substans
med dess accidens. Det högsta, jag i denna riktning kan tänka
mig af substans och accidens, är, att jag kommer till något, som är
idel substans, men ej är accidens, som har allt annat till accidens,
men själft är idel själfständighet. Ett sådant föremål tror sig Kant
finna i det förnimmande subjektet = “jag’et” = själen. Den
psykologiska idén är sålunda den, som jag får såsom den högsta enheten
i afseende på det kategoriska förhållandet.
2:o) Vid det hypotetiska förhållandet är fråga om en sak, som är
gifven och om dess villkor. (Om A är, så är B = B är
förutsättningen för A = A är endast, för så vidt B är). Den högsta enhet i
detta afseende skulle, enligt Kant, vara en sådan, hvilken i sig
innefattar alla villkor för en saks verklighet. Denna enhet tror sig
Kant igenfinna i koct/xos, världen. Den kosmologiska idén är
sålunda den, som jag får såsom den högsta enheten i afseende på det
hypotetiska förhållandet.
3:o) Vid det disjunktiva förhållandet är fråga om subjektets
fullständiga bestämdhet i ett visst afseende. Den högsta tänkbara
enhet i detta afseende skulle vara en sådan, som i sig innefattade en
fullständig bestämdhet i alla afseenden, och detta skulle då vara en
enhet af idel positiva bestämningar. Detta föremål blir därför
o/n-nitudo realitcitis = en allhet af positioner. Det är egentligen
därtill, som man på tankens väg kommer såsom till det högsta
tänkbara. Men sedan går man vidare, individualiserar denna
“omni-tudo realitatis” och gör den till ett personligt väsen, som man
kallar — Gud. Så uppstår gudsidén, som sålunda är idén om
fullständig enhet af bestämdhet. Gudsidén skulle sålunda vara den, som
jag får såsom den högsta enheten i afseende på det di-junktiva
förhållandet. Dessa idéer äro sålunda oumbärliga; ty då förnuftet
skall söka efter en högsta idé, behöfver det rikta sig på en högsta
enhet i alla afseenden; och dessa ideer måste sålunda blifva
rikt-ningspunkter för förnuftets allt enande verksamhet. Men däraf, att
dessa ideer äro för tanken oumbärliga, följer ej, att de motsvaras
af någon verklighet. Hvad den verklighet angår, som skulle
motsvara den kosmologiska idén, så får man olika svar, allt efter som
man utgår från olika förutsättningar; angående denna idé
uppställer Kant därför fyra antinomier, parvisa påståenden med de två
omdömena inom hvarje par alldeles motsatta. Ex.: a) efter världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
