Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man angående det, som kan ingå i en erfarenhet, kan veta
åtskilligt, men däremot kan man ingenting veta om det öfversinnliga,
hvarken jaka eller neka själens och Guds existens. Härmed vill
Kant ej säga, att människan ej kan komma till en fullständigt
säker personlig öfvertygelse, så väl om det ena, som det andra. Dessa
öfversinnliga föremål blifva föremål för tro, men ej för vetande.
2. Kritiken af det praktiska förnuftet.
Kant utgår från en indelning af de praktiska grundsatserna, de
regler, som viljan följer. De praktiska grundsatserna äro:
a) Maximer = subjektivt giltiga praktiska grundsatser.
b) Lagar = objektivt giltiga praktiska grundsatser.
Subjektivt giltig är en regel, då den gäller för mig i ett visst fall,
men det är därför ej sagdt, att någon annan skall följa den. Sådan
är maximen. Lagen däremot gäller ej blott för den, som följer den,
utan äfven för andra. Lagen är af två slag:
a) Villkorligt giltig eller förbindande.
/3) Ovillkorligt giltig eller förbindande.
Den. ovillkorligt giltiga lagen kallar Kant ofta: det kategoriska
imperativet = sedelagen = den lag, som säger till mig: “Du bör
göra det eller det!” Något bevis uppställer Kant ej för att det
finns ett sådant ovillkorligt “du bör”, utan han tager det
omedelbart ur det praktiska medvetandet. Sedelagen är således blott ett
faktum, ej något, som bevisas. Antag, att jag har i min själ ett
sådant bud, så kan jag däraf draga åtskilliga slutsatser:
l:o) Angående detta buds eget ursprung: Detta bud kan ej
härstamma från sinnligheten, ty inom det sinnliga kan man väl
komma till en viss regelmässighet, lagbundenhet, men aldrig till det
ovillkorliga, blott till det villkorliga. Detta bud har däremot sitt
ursprung i förnuftet. (Ett rationalistiskt drag hos Kant).
2:o) Angående min egen själ, min egen vilja: Jag är fri. Detta
kan jag ej bevisa, men jag kan öfvertyga mig därom på det sätt,
•att om jag antager sedelagen, det kategoriska imperativet, så
.måste jag förutsätta min frihet, ty sedelagen säger: “Du bör, du
har förbindelser”, — en tillsägelse, som saknar all betydelse, om den
ej ställes till ett fritt föremål. Sålunda därför att jag kan “böra”,
därför är jag fri.
3:o) Angående det, som sedelagen, det kategoriska imperativet
.bjuder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
