Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 50 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket af Z. Topelius - Stamfolk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bjarmerne vid Dvina, mäktiga ända till 14:de seklet genom handel oeh rikedomar, äfvensom
magyareme, äro de enda folk af finsk stam, som grundat riken. Alla de öfriga hafva saknat
politiskt initiativ. Det märkligaste bevis därpå är, att pluraliteten af de folk, som år 862 kallade
Rurik till sin beherskare, var finsk; och likväl grundades icke en finsk stormakt, utan en rysk.
Castren anför en betecknande tschudisk folksägen. Slaver och tschuder stodo rustade till strid mot
hvarandra; anförarne öfverenskommo att afgöra striden genom ett vad. En slav och en tsehud skulle
hvardera kullhugga ett träd, och den, som först blef färdig, skulle blifva herre i landet. Tschuden
begynte pä sitt grundliga sätt att hugga vid roten, men den fyndigare slaven begynte vid toppen,
blef först färdig och tog alltså herraväldet. Ryska folksägner tillägga, att tschuderne, som öfver allt
annat älskade friheten, hellre än att blifva trälar ofvan jord, begrofvo sig med sina skatter under
jorden, och där lefva de än i dag med sina stora boskapshjordar, guld, silfver och sobelskinn.

Ill. V. Blomstedt. Forntida redskap.

Med undantag af lapparne ha alla vestfinska folk varit krigiska, men deras styrka har legat
i försvaret, icke i anfallet. Där de ej själfve trängts framåt, hafva de aldrig gått ut att eröfra
främmande länder, men ytterst ihärdigt
försvarat sitt eget. Bjarmerne försvarade sig mot
slaverne i 150 år. Svenskarne behöfde tre
korståg och likaledes 150 år för att styckevis eröfra
det glest befolkade och af inbördes fejder
söndrade Finland. Den förenade ryska makten
behöfde inemot tre sekler för att, likaledes
styckevis, eröfra detta land.

Ingen skriftlig krönika, ingen urkund, inga
hällristningar eller runstenar bevara minnet af
dessa hedniska finska folk, som ej kände
skrif-konsten. Allt hvad vi veta om dem skulle
inskränka sig till fornlemningar från stenåldern
och järnåldern, vapen, smycken, spår af
befästningar och andra nationers torftiga skildringar,
därest icke finnarne själfve bevarat en sällsynt
rik och varaktig muntlig tradition. Episka
sånger, blandade med lyrik och trollsånger, gingo
i arf från slägte till slägte genom många
århundraden och begynte upptecknas i slutet af
förra seklet. Elias Lönnrot lyckades i dem återfinna och hopfoga spillrorna af ett stort, med de
homeriska sångerna jämfördt nationalepos, som 1835 utgafs i tryck under benämningen Kalevala. Af
dess 52 sånger (runor) bära de yngsta spår af kristendomens inflytande, medan flertalet vittnar om
hög ålder och de äldsta antyda en beröring med Indiens myter. I dessa sånger afspeglar sig en trogen
bild af folkets seder, kultur och lifsåskådning under längst förflutna och förhistoriska århundraden.

Kalevala och språkforskningen angifva, att de finska folken vid sin inflyttning i Finland
stodo vid öfvergången från nomadlifvet till fasta boningsplatser. De idkade åkerbruket i dess
flyttbara form som svedjebruk i barrskogarna och betade sina boskapshjordar i dalarnas löfskog.
Jagt och fiske voro hufvudnäringar, byteshandel vid kusterna binäring. De kände järn, koppar,
silfver och guld, smide och ylleväfnad. Familjelifvet var intensivt utveckladt och kvinnan som
husmoder hållen i ära. Under den frie mannen stod krigsfången, mildt behandlad som träl.
Slägter och slägtchefer förenade i fredstid familjerna; husfadern var domare med oinskränkt makt.
I krigstid var hären folket och starn- eller slägtchefen anförare till lands eller sjös, men desse
frie hedningar erkände ingen konungamakt. Man har spår af folkmöten (ting), men i öfrigt var
samhället doldt i familjen, sedvänjan lag och hamnarna bytesplatser, men städer okända.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>