Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biskoparne är erkebiskopen i Äbo, såsom själfskrifven ordförande vid kyrkomötet och talman i
prestestandet vid landtdag.
Erkebiskoparne under detta århundrade till och med Bergenheim, hvilken innehade embetet
åren 1850 —1884, hafva i det föregående blifvit nämnda. Af biskoparne i Borgå hade F. L.
Schauman (1810 1877) redan frän sin verksamhet vid universitetet medfört ett frejdadt namn
såsom vetenskapsman, predikant och patriot. Förste biskop i Kuopio stift blef den fint bildade
K. V. Frostkrus (1795—1884), som i 33 års tid beklädde detta embete.
I föregående kap. har redan framhållits, huru djupt rotad den lutherska läran är i folkets
medvetande och världsåskådning. Det för protestantismen öfverhufvud karakteristiska draget, att
mana en hvar till egen forskning i de
heliga skrifterna samt åt det kristna
troslifvet bereda sedlighetens grundval,
har uppburits af det finska folklynnet,
med dess böjelse för ensliga betraktelser
och dess ringa mottaglighet för de yttre
formernas symbolik.
Då den svenska staten på
1700-talet öppnade porten för den religiösa
toleransen genom stadganden om
tillåtelse för främmande trosförvanter att,
under vissa vilkor, fritt utöfva sin
religion, bibehölls likväl lagens stränga
förbud mot affall från den lutherska
läran. Denna exklusiva ståndpunkt
för-blef i Finland gällande, till dess
ständernas medverkan i lagstiftningen åter
togs i anspråk. Numera är i 1869 års
kyrkolag uttryckligen stadgadt, att den,
som vill öfvergå till annat
kyrkosamfund, ej skall af den lutherska kyrkan
därifrån hindras. Genom detta lagbud
och den i landtdagsordningen af samma
år införda rättssatsen, att valrätten till
landtdag är oberoende af trosbekännelse
och att endast icke-kristna äro från
valbarhet uteslutna, har trosfrihetens
princip blifvit i den finska lagstiftningen
upptagen.
Långt innan denna utveckling inom
landets allmänna lagstiftning egt rum, hade regeringen ordnat den grekisk-ortodoxa kyrkans
ställning i landet. Da Kejsar Alexander I återförenade Wiborgs län med det öfriga Finland, bestämde
han tillika, att den högsta andliga myndigheten i kejsardömet, den heliga synoden, fortfarande
skulle leda de grekisk-ortodoxa församlingarnas i nämnda län rent kyrkliga angelägenheter. Men
dessa församlingars ställning till staten i administrativt och ekonomiskt hänseende reglerades genom
förordningar af Finlands regering. Efter hand uppstodo smärre grekisk-ryska församlingar äfven
i andra delar af landet, än Wiborgs län. Samma system, nämligen att de i kyrkligt af seende
underlyda synoden i S:t Petersburg, men i öfrigt emottaga sina rättsnormer af den finska
regeringen, gäller likformigt för dem alla. Af finska statsmedel utgifvas bidrag till aflönande af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
