Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Franzén lemnat landet, 1811, ser det ut, som om sånggudinnorna hade följt honom åt.
Därefter blir det de första åren alldeles tomt på den lilla parnass det gustavianska tidehvarfvet
upprest i Åbo.
Men redan därförinnan varsnar man ett märkbart aftynande i det vittra lif, som uppspirat
kring Porthan mot adertonde århundradets slut. Det äldre slägte, som jämte Franzén slagit sina
lyror i lunderna, vid Auras strand, eller, enklare sagdt, i Abo tidningar, hade bortgått eller eljes
förstummats, och några nya ämnes-svenner med lofvande anlag hade icke visat sig. Om Gustaf
ITI:s tid verkat underbart lifvande på sinnena, började däremot, ju längre det led på sonens
olycksdigra regering, alstringskraften och lusten aftaga.
Af de äldre stod visserligen den i detta verk redan flere gånger nämnde .Jakob Tengström
kvar, men hans vittra »Tidsfördrif» och »Läseöfningar» hörde till 1790-talets alster, och den
kloke biskopens tankar sysselsatte sig nu med andra saker. Tengström hade isynnerhet uti
barn-och sällskapsvisan, som den tiden blifvit moderna, funnit flera äkta pärlor af en glädtig oeh
oskuldsfull stämning, väl icke så finkänsliga och genuina, som Franzéns, men alltid utmärkta
genom en vårdad och säker form, en korrekt behandling af språk och vers. En vacker kantat, i
hvilken han 1806 tolkade saknaden vid Franzéns första makas graf, hör till de sista alstren af
Tengströms diktkonst.
Denna formela säkerhet, som, i förening med det upplysta tänkesättet, utgör bästa delen af det
vittra arf adertonde seklet hade att lemua åt det nittonde, egde icke Michael Choragus (1774—1806)
i samma grad, som Tengström. Känslosamheten, närd af ett bröstlidande, som lade honom tidigt
i grafven, framträder däremot starkare hos Choraeus, särdeles i hans elegier. Af den kvickhet,
för hvilken han i unga år var känd, finner man i hans dikter ej många spår. Chorsei större
dikter, om yppigheten, om menniskans värde och bestämmelse, om sällheten, om den dygdiges
hopp och en annan om den stilla dygden, äro betraktelser af Leopolds sort, med någon tillsats af
ett kristligt element, men utan den flygt i tanken, att han skulle förmått höja sig öfver de
abstrakta begreppens motsägelser. Söker han, såsom i minnesdikten öfver »Ehrensvärd», att med
makt lyfta sig upp ur de prosaiska alternativen, blir han i stället oklar. Bäst har han lyckats i
dikten Trollhättan , där han å ena sidan besjunger naturens öfvermakt, bevittnad i Polhems
ofullbordade verk, å andra sidan menniskosnillets seger, när det nu skapat sig en farled med
kringgående af det jättelika naturhindret. Chorsei sannskyldiga område voro dock, liksom Franzéns
och Tengströms, de förtroligare känslor, som yppas i familje- och sällskapslifvets små händelser,
af hvilka också han ger några täcka, om ock med mindre säker hand tecknade bilder. Det var
Franzén, som samlade och 1815 utgaf vännens och skaldebroderns poetiska kvarlåtenskap med
en varm och liffull lefnadsteckning, säkerligen det bästa prosastycke vi ega från denna tid
och ett förebud till de många utmärkta minnesbilder han författade som Svenska akademins
sekreterare.
Bland de unge män, som lagerkröntes af Franzén vid promotionen 1810, då denne tog afsked
af parnassen i Åbo, var Johan Gabriel Linsen (se ofvan s. 242) den, på hvilken Franzén bygt
de största förhoppningarna. Han hade omfattat honom med en faderlig välvilja, som Linsén äfven
i poetiskt afseende sökte rättfärdiga. Docent 1812 och adjunkt 1813 i romerska litteraturen,
framträdde han 1816 som promotionsskald med ett poem »Ungdomsidealen», där han i ett
fulltonigt och vårdadt språk prisar frihetens och fosterlandets idéer, därnäst vetenskapens och konstens
betydelse. Han samlade några unga förmågor till ett vittert förbund, Aura-föreningen, och frukten
af dessa bemödanden blef en kalender, som utkom i Åbo 1817 och 1818: två anspråkslösa häften,
hvilka dock äro årtiondets mest betydande vittra företeelse. I företalet hoppas Linsén, att »Franzéns
älskvärda minne, det skalden kvarlemnat likt en tempellåga på Auras strand, skall lifva dem vid
försöket och att någon fläkt af hans anda skall kännas i deras dikt . Till kalenderns lyriska
stycken har dock Linsén lemnat blott få bidrag, mera utmärkta genom akademisk rykt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
