Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om ock blygsam plats i vår vitterhet; vid sin nyligen (1892) timade död var hon den sista
öfverlefvande från lördagskvällarnas väckelserika tid.
Till att kretsen så länge sammanhölls bidrog väsentligen Lille, hvilken, godlynt, from och
vänsäll, var förträffligt egnad att emottaga förtroenden från stridande parter och gå emellan, när
meningsutbytet någongång ville öfvergå i missämja. Han hade slagit sig på teologi, där han tog
sina grader och 1840 blef professor. Varmhjärtad och med en stor fond af beundran, använde
han sin verskonst, hvars tidigare alster i Franzéns anda han spridt i tidningar och kalendrar, till
att fira någon allmän eller enskild tilldragelse, vanligen anslutande sig, utan vidare anspråk på
originalitet, till en eller annan känd förebild.
Emellertid hade en märkbar förändring inträdt hos Lördagskvällarnas sällskap, i den mån
de unga mognade för det offentliga lifvet. Lönnrots närvaro i kretsen, då han de första åren af
1830-talet kom från sina vandringar för att taga de medicinska graderna, väckte tanken på ett
finskt litteratursällskap, hvars stadgar skrefvos af Nordström och antogos yid en allmän
sammankomst, där Linsen förde ordet. Äfven första förslaget till en finsk konstförening vann liflig
anslutning inom kretsen, och Helsingfors privatlyceum (se ofvan s. 175) har den helt och hållet
att tacka för sin tillkomst. Föremålen för deras tankar och samspråk voro icke mera af blott
litterär och poetisk art; patriotismen hade vaknat ibland dem, de nationela intressena, främst
intresset för folkets seder, språk och kultur, hade blifvit en makt i deras sinnen, såsom de ock
efter dem blef vo en allmän makt i samhället; och denna fosterlandskärlek är numera den yppersta
springkällan i deras litterära verksamhet.
Mindre likväl hos Nervander, som funnit sin lefnadsuppgift på den exakta forskningens
område och i sin diktning blef väsentligen stående på 1820-talets ståndpunkt. Oafsedt ett litet
häfte öfversättningar af konung Ludvigs i Bayern dikter, som han utgaf 1830, bevara hans lyriska
stycken det franzénska tycket, utan att röja någon synnerlig originalitet. Formfulländade uttryck
för tillfälliga stämningar eller reflexioner af allmänt mensklig art, är det sällan hans dikter erbjuda
någon ingifvelse af fosterländsk natur. Poesin var för honom ett drömmens rike, där skalden är
konung och därifrån världen ser så ful och prosaisk ut, medan verkligheten i sanning är en
gudinna, hög, lugn och majestätisk, på en tron af granit, med ett ymnighetshorn i sin hand och
herskande i ett rike, som är öppet för forskarn, men icke tillgängligt för poeten, (»Dröm och
verklighet», »Skalder») en uppfattning, så olik Runebergs, och som visar, att vetenskapsmannen
hos Nervander redan nu hade öfvertaget.
Lyckligtvis förläde han dock icke sin lyra, innan han af slutat poemet »Jephthas Bok, en
Minnes-sång i Israel», som han begynt under sina österländska studier i Abo. Denna dikt blef
hans skaldskaps hufvudverk, och ett af de yppersta skaldeverk i hela vår vitterhet. I elfva
sånger framställes, dels huru Israels stammar i Samuels tid draga ut i härnad mot midianiterne
och dels huru kvinnorna under tiden försandats på Gileads berg att enligt en gammal sedvänja
begråta Jephthas dotters öde. Tanken, som med konstnärlig följdriktighet och afrundning
genomföres, är kvinnans stilla, försakande och förgätna lott i motsättning till mannens bragdrika
lifs-gärning. Dikten genomgås af en fin och stark stämning, däri än eldiga, än ljufva rörelser af
rent mensklig eller landskaplig art blanda sig med det bibliska. Beundransvärd är hans förmåga
att kläda bibelns ton ocb föreställningssätt i ett klangfullt språk och en välljudande vers.
Det är dock märkbart, att ingifvelsen icke är fullt så stark i de senare sångerna, och möjligt
är, att dikten aldrig hade slutförts, om ej Nervander fallit på tanken att, liksom Runeberg året
förut gjort med »Grafven i Perrho», insända »Jephthas bok» till pristäflan i Svenska akademin,
där den också 1832 erhöll mindre priset. Han befann sig då som bäst på väg till utlandet med
universitetets stora reseunderstöd. Från denna forskningsfärd, som varade i fyra år, har man
reseanteckningar och bref, där han i ett lifligt och spirituelt språk berör resans händelser,
isynnerhet naturintrycken, äfven besöken hos store män och på berömda orter, också ihågkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
