Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och upptagit främst i sin diktsamling, är stämd för en friskare lefnadsnjutning, får vänskapen, som
blandar sig däri, en för vår hela diktning ovanligt passionerad ton. Någon gång kan han väl
njuta helt och fullt af naturen, om ock hans sätt att uttrycka sin stämning är ett annat, mera
eldigt, än ömt, men af menniskolifvet och dess rörelser erfar han sällan någonting, där icke en
eller annan svart fläck visade sig. »Bruden» och »Till Runeberg» kunna anföras som undantag,
men huru dyster ter sig icke kärleken själf i hans barm, hans »vilda barm», såsom han älskar
att beteckna den. Hans hela diktning är bekännelse, den är lika subjektiv, personlig, sensitiv, som
Runebergs är objektiv, saklig och plastisk. För verkligheten egde han icke något skarpt öga,
lians intryck äro stundom skefva, ofta färgade af en ensidig pessimism, hans fond af ingifvelser
är också mycket begränsad, men den inspirerande känslan är icke desto mindre uppriktig och sann,
liksom den är utomordentligt stark, till och med häftig: hos ingen af våra diktare har
sannings-känslan varit så förherskande, som hos honom ( Studentsång», »Till Johan Wilhelm Snellman»).
Med Franzéns hlida ande stod Stenbäcks i ingen förvantskap; det är icke heller från hans
diktkonst han utgått, utan från Ruckerts och Uhlands, af hvilken senare han gjorde ett antal
öfversättningar, som äro upptagna bland hans dikter. Men han egde af naturen ett utmärkt gehör för
versbyggnad och poetiskt språk; för den eldade känslans alla skiftningar finner han lika
välljudande, som målande och gripande uttryck.
Snart kom Stenbäcks lefnad till en brytning, som riktade hans ande på andra ting och efter
hand gjorde slut på hans diktning. Han blef 1835 fattad af den pietistiska rörelse, som vid
denna tid upprörde hans hemtrakter, och därmed klarnade för honom hans lefnadskall; han tog
den filosofiska och därefter den teologiska graden, men då docenturen 1844 förvägrades honom för
hans sekteristiska åsigters skuld, sökte han sig till rektor i Wasa elementarskola, därifrån han
visserligen 1855 kallades till pedagogieprofessor vid universitetet, men blott för att ett halft år
senare hamna i Storkyrö pastorat vid själasörjarens lefnadskall. För poesin var pietismen, denna
kristendomens pessimism, som i själens frälsning undan jordelifvets synd ser det enda nödvändiga
för menniskan, så godt som tillintetgörande, då ju poesin ej kan lefva utan föreställningen om
jordelifvets skönhet och godhet, Medan själsstriden hos honom ännu fortgick, diktade han i eldiga
utgjutelser hjärtats ångestfulla kamp mot synden, dess glädje i Kristus och andra det dolda lifvets
hemligheter; några af hans skönaste stycken, såsom »En natt», hvilken han tillbragt på den väns
graf, som delat väckelsen med honom, höra till denna tid. Af alla ingifvelser ur världslig källa
var fosterlandskänslan den, som längst stod bi. Denna känsla, som hos Stenbäck var mest af
folkelig art, flödade ännu djup och varm i det inspirerade stycket »Vid Porthans minnesfest 1839;,
men redan året därpå, då han till jubelfesten utgaf sin diktsamling, sade han i en epilog farväl
åt skaldekonsten: nedfallen inför Guds sannings majestät, fann han dikten icke nog ren och hvarje
jordisk form för trång att uttrycka känslans öfversvinnelighet, hvilket tyvärr äfven skönjes i hans
psalmdiktning, hvarom blir anledning längre fram nämna några ord.
Ungefär ett liknande förlopp röjer sig hos en yngre studentkamrat och skaldebroder till
Stenbäck, Jakob Henrik Roos (1818-—1885), hvars dramatiska försök »Ines» (1839) i Almqvists
maner och två häften »Dikter» (1841 och 1843) visserligen icke framsprungit ur ett brinnande
hjärta, som dennes, eller lägga i dagen någon större originalitet, men dock bevittna en god formtalent
och vackra känslor. I sina lyriska stycken visar han sig som en ganska välskolad lärjunge af
Runeberg, i den berättande diktcykeln Heinola är ingifvelsen åter Almqvists, men alla fläktar från
det ena som från det andra hållet dogo bort för en pietism af det mest trångbröstade slag.
Mot slutet af detta tidskifte lemnade dock äfven en af Lördagskvällarnas krets, där pietismen
icke öfvade något inflytande, sitt bidrag till vår vitterhet, Något sådant hade man väl knappast
väntat sig af Johan Wilhelm Snellman, den skarpe tänkaren, som efter sin öfvergång från
teologiska till filosofiska studier sysselsatte sig med logikens och metafysikens svåraste frågor.
»Spanska flugan , en kritisk skrift, hvaraf tre häften utkommo 1839, 1840, 1841, behandlar mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
