Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följde den för pligten och äran kämpande armén, låter den högt uppsatte embetsmannen, såväl som
den ringa torpflickan, oss förnimma, huru troheten och pligtkänslan delades af alla lager. Att äfven
mindre ädla känslor kunde därunder hafva varit i rörelse i samhället, beaktar skalden icke, då
enligt hans åskådningssätt dylikt hör till det förgängliga och oväsentliga i folkens lif. Däremot
egnar han en och annan dikt, t. ex. Kulneff, åt fienden, och det torde förtjena framhållas, att,
huru högt än patriotismen flammar, faller intet ord af hat eller bitterhet mot landets ovän. Hela
samlingen öppnas af en rent lyrisk dikt, Värt land», som med musik af Pacius blifvit Finlands
nationalsång; här uttryckes den fosterländska grund, ur hvilken dikterna uppspirat och hvaraf de
sammanfattas till ett helt.
Förra samlingen af Fänrik Ståls sägner utkom 1848, den senare 1860, hvardera med 17
stycken. En viss olikhet i stylen är märkbar i de båda samlingarna: öfver hufvud är den mera
ideelt hållen, lugnare och till kompositionen sorgfälligare i den förra, lifligare, mera karakteriserande
och anekdotisk, men också mera dramatisk i den senare. Den långa tiderymden mellan de båda
hälfterna hade icke varit utan sin inverkan. Anledningen till tidsutdrägten var väl främst psalm-
boksarbetet, som ålades
honom 1853, då han var som
bäst i farten med sina
»fänrikar . Han hade nyss
återkommit från sin svenska resa,
den enda han gjorde till
utlandet; färden hade gestaltat
sig till ett triumftåg, som
visade skalden, huru djupt hans
verk trängt igenom äfven på
andra sidan Bottenhafvet, och
lifvad af de bekantskaper han
gjort, satte han sig nu till
verket, då kallelsen kom till
det röttande och långvariga
psalmboksverket.
När erkebiskop Bergen
-heim satte nytt lif i de stora
kyrkokomiteerna, som suttit
sedan 1817, funnos betydande
krafter att tillgå för en förnyelse af den svenska församlingens sångbok. Runeberg, Stenbäck och
Lille kallades till verket, och mot förmodan blef det icke Stenbäck, utan Runeberg, som utförde
det. Hans psalmbok, med enskilda bidrag och öfversedd af de andre, utkom 1857 och innehåller
inemot 60 egna psalmer; de öfriga äro mestadelen omarbetningar af 1695 års psalmbok eller
ändringar i den Wallinska. För detta arbeté tilldelades honom en iiationalbelöning genom en
allmän subskription, som inbragte 74,000 mark och väl i grunden var en tacksam hetsgärd för
hans hela skaldeverksamhet. Samtidigt fick han teologie doktors värdighet, och vid
jubelpromo-tionen samma år blef han promoverad af sin gamle vän Lille. Men när kritiken ur kyrklig och
folkelig synpunkt begynte, befans uttryckssättet i hans psalmdiktning lida af för stor
konstnärlighet och icke heller det dogmatiska vara i alla delar tillfredsställande. I början af 1860-talet
framträdde en stor mängd andliga sånger, bland andra af J. H. Roos, där visserligen konstnärligheten
icke var för stor, men den stränga dogmatiken icke heller visade sig ensam förslå. Äfven Stenbäck
grep sig nu an och gjorde ett eget psalmboksförslag (1866), som dock föga beaktades: han hade
icke skonat den gamla psalmbokens kära otympligheter mer, än Runeberg det gjort — därtill var
I Runebergs senaste hem i Borgå, nu nationalegendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
