Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Den periodiska littteraturen af V. Vasenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klander. De vise och gande skakade på sina hufvuden öfver Saimas hänsynslöshet. I ungdomens
krets väckte den däremot en entusiasm, som ej alltid förgick med stunden. Men hvad som för
Saima blef ödesdigert var, att hela dess tendens stod i en skärande motsats mot då rådande
rege-ringsgrundsatser, särskildt sådana de tillämpades af dåvarande generalguvernören, furst Menschikoff.
Ty furst Menschikoffs hela politik gick därpå ut, att från Finland ingenting finge höras, hvarken
godt eller ondt. Saimas hela tillvaro blef därför en oafbruten kamp mot censuren, till dess bladet
slutligen indrogs 1846.
Oförtruten, påbörjade dock Snellman redan följande år månadsskriften Litteraturblad för
allmän medborgerlig bildning, hvilken fortsattes ända till år 1863, först i Kuopio, sedan i
Helsingfors, dit Snellman flyttat. Likasom Saima på tidningsväsendets fält, blef äfven detta Snellmans
organ banbrytande inom vårt lands tidskriftslitteratur. Litterära, sociala, politiska och ekonomiska
spörjsmål, in- och utländska, behandlades här af Snellman på ett väckande sätt och i en
glänsande form.
Saimas undertryckande utgjorde förspelet till en rad af stränghetsåtgärder mot pressen,
framkallade af den frihetsskygghet, som rådde under 1840-talet och som i synnerhet efter revolutionerna
1848 steg till sin höjdpunkt, ehuru af dessa revolutioner ej något genljud hade försports i vårt
land. I synnerhet drabbades de finska tidningarna hårdt. Snellmans mäktiga maningsrop hade
framkallat åtminstone några försök att grunda finska tidningar, men det ena efter det andra af
dessa blad fick dela Saimas öde. Så den af P. Hannikainen utgifna Kanava (Kanalen) i
Wiborg (1845 — 1847) samt C. A. Gottlunds blad Suomalainen (1846) och Suomi (1847—1849).
Och år 1850 emanerade det oerhörda påbudet, att på finska intet annat finge tryckas, än hvad
som rörde religion och ekonomi.
Ett dråpslag var därmed riktadt mot den del af pressen, som talade till nationens flertal;
men den rörelse man ville kväfva var redan mäktigare, än att den hade kunnat undertryckas.
Ar 1847 hade under lofvande auspicier i Helsingfors grundats ett nytt veckoblad, Suometar.
Det redigerades af fyra studenter, bland dem P. Tikkanen och Aug. Ahlqvist. Efter 1850 års
förbud låg bladet snart i själatåget, men hölls ändå uppe. Och 1851 vågade man till och med
grunda en ny finsk veckotidning i Abo, Sanomia Turusta, hvilken, äfven den, höll i sig, längre
fram redigerad på ett förtjenstfullt sätt af G. E. Eurén.
Så kommo tidshändelserna den betryckta pressen till hjälp. Orientaliska kriget väckte i
dittills okänd grad allmogens nyhetsbegär, och Suometar, som 1851 hade hundra prenumeranter,
gick, energiskt ledt af Tikkanen och F. Polen, upp tili 2,000 exemplar år 1854 och 4,000 år
1856. Strypsystemet var omöjligt att upprätthålla, dess vanmakt visades på ett lysande sätt
därigenom, att styrelsen, för att motverka Suometars växande inflytande, 1857 uppsatte en egen officiel
tidning på finska, Suomen julkisia sanomia, numera Suomalainen virallinen lehti.
Äfven tidningspressen på svenska förde under 1850-talet en hård kamp mot censuren och
andra svårigheter. Allt oftare fick Topelius i Helsingfors Tidningar skrifva allegorisk vers i stället
för ledande artiklar. Och af den redan förut fåtaliga stamtruppen stupade Morgonbladet 1855,
efter att under sina sista år hafva varit lifligt och pigt redigeradt af Aug. Schauman (f. 1826).
Men samma år, 1855, uppstod den vakna tidningen Viborg, som under sex års tid, ledd bl. a.
af Carl Qvist, med energi förde talan för ett frisinnadt reformarbete.
Detta blad var det första i Finland (det officiela här, liksom i senare, liknande fall,
undantaget), hvilket dristade utkomma tre gånger i veckan (1859). Snart (1860) följde veteranerna
Helsingfors Tidningar och Åbo underrättelser exemplet, och innan kort togs nästa steg. Från
och med år 1862 hade Finland en oberoende daglig tidning, Helsingfors Dagblad.
Framträdandet af detta blad möjliggjordes af det nyvaknade politiska intresset och af de
liberalare vindar, som börjat blåsa efter Alexander II:s uppstigande på tronen. Men äfven det
sätt, hvarpå bladet leddes, var någonting för Finland nytt. Efter Edvard Bergh, som de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
