Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oöto dessit brott nödwändigm lika litet
äro dylika förbehåll förknippade med det
fetiite badet. »Da skall icke dräpa,hcter
det till ateiisklighctens otoilkorliga ester-
rättelfe. Gads bud är helt och absolut.
Hmad deratöimer är, det är och förblir
af otid o. Tet är endast deit mensk-
kliga stoaghcten, ofullkoinligheteti, dårska-
pen och ondskan, som uppfunnit och be-
tingat sig förbehållen och undantagenbe-
träffande; den etoiga i mårt satittoete iii-
ristade sedelagen, soiit etoigt står amar,
oni än Sinais stetitaflor fallit i grus,
och soin blifioit äntitt tydligare förklarad
och bekräftad af tiya testamentets gudom-
lige SVEäftare Detiita lag säger: dit
skall icke dräpa. Liksoitt den ena aten-
skaii ej ittait Gads kraft och milja för-
mår gifma den andra liftoet, liar hoii ej
heller rättighet att taga det. Detta är
lstans sak allenast, fotu giftoit det. Der-
för är dödsstraff, krig, hioarje slag af
dråp och blodntgjntelse, ,,lagligt« eller
olagligt, ett brott, en synd, ett afskymärd,
oförnuftig och ogudaktig, civiliserade och
sytitterligast kristna tttettskor och fattihälleti
förnedrande atoarlefma från förgångna
tiders barbari. Ocl) att söka återinföra
slika måldsbragder, fedait de eitgåiig blif-
toit afskaffade och af det alltitätitia sedliga
itiedtoetaiidet utdömda och affkydda, det
är att taga ett steg bakåt på den fram-
skridande civilisationens baiia och ett håti
ttiot kristendomens anda.
Och dödsstraffet — låtoin oss särskildt
betrakta det. Eger det något förnuftigt,
sedligt eller kristligt berättigande? Nej!
Ett nienfka, upptänd af passioner, toil-
sesörd, förmäitd i sitt moraliska uppfatt-
ning, begår det brottet att bära hand på
ett eller flere medatenskors lif, detta brott
må nu sedan ha hmilken forttt sotit helst,
begås titot htoeiit det toara må eller fram-
träda i en aldrig så hisklig skepnad; —-
htoad gör då satitlnillslageu, dett borger-
liga ,,rättmisan«, sotti dömer den brotts-
lige till döden? Detibegår samma brott,
för hmilket deti dömer honom. Deti ta-
ger hatts lis i stället för det eller de lif
han tagit. Den mördar, dendräper,dett
bryter i sin» tur mot badet. Ar detta
rättmisa? Ar detta försoning? Det
gäller till ingen ursäkt, intet berättigande
att allt detta sker lagligeii, att domstolen
dömer förbrytaren förlustig sitt lif, ty
den borgerliga lageti och domstolen äro
blott menskaioerk, sotit fintics i dag, men
i morgon ej mer, och domaren är ett
tiienska. Juför den eiaiga sedelageii är
och förblir dess åtgärd, ett mord, ett
brott mot budet: ,,du skall icke dräpa-«-
Lika litet soiit den dömde dråparen hade
rätt att förpassa sitt atedmenska till emig-
heten, lika litet har satnhällslagen och
dess ntöfmare denna rättighet, ty aten-
skans lif och död ära i Gads hand alle-
nast. Hau ensam toet itär menskosjälen
ar färdig att lettttta jorden ocli inträda
i det nya stadium af tillmaro, sotit be-
nämnes ctoigheteit. Tet heter miss-ferti-
geii att den lifdötnde brottslingen först
skall beredas till döden innan hans lis
får afklippis Beredas tilldödeul Hmar
siiittes dett inenska, den själaförjare, oitt
än aldrig få andligt lefmande, sotii för-
mår, sain mågar säga när den andra
menskan är redo att inträda ietoighetettP
Här föreligger således i dödsstraffet ett
ej allenast lekamligt titati äfioeti andligt
mord frått samhällets sida. Ocl) äftoett
oiu den lifdöatde sjelf i en öfmerspänd,
genom situationens nppskakattde beskaf-
feithet uppdrijtoen sinnesstämning skitlle
anse sig beredd att letittia jorden och
träda inför sitt Skapare, är det derför
sagdt att hatts bättring är toerklig, att
hau, i attda och sanning försonad med
sig fjelf och sitt Gud. ingår iemigheten?
Hmilket fasansfullt aiistoar åsatiikar sig
ej samhället i detta afseende, då det drä-
per sin brottslige medlem, sottt just borde
så lefioa för att inse och ångra sin för-
brytelse och i lifmet försona htoad i lif-
ioet bröts, eller med andra ord, egna
hela sitt lefmande lif till godtgörelfe för
att hatt beröftoade en titedbroder detta
lif. Jstället tager nu samhället ett lif
till i otid, straffar ett brott med samma
brott inot samma bud: ,,du skall icke
dräpa«, är mördare lita toäl som mör-
dareit och ej en af siini lidelser, förförd
i månget fall mindre tillräcktielig förbry-
taee, titatt ett iippsåttig sådan, sotit med
berådt mod, lugnt och öftoerlagt affkär
eii odödlig marelses lisstråd och ingriper
förmätet och sjelfrådigt i den emiges råd-
slut, göratide sig till hämnare i Hans
ställe, fotii säger: »hämttdeii är min«. —
Anna en annan smår inkonseqvens! Det
heter att ingen brottsling sändes till e-
toigheteu, iitait att hatt är toerkligt för-
beredd. Meuingea derincd är mäl att
hatt itppmaknat till en leftoatide kristlig
tro. Nåmäll Har hatt engång gjort
detta, finnes jti intet skäl att förkorta
hatts lif. Då är han genom ttådeit för-
sonad och mer än mångea, soiii aldrig
begått något brott, redo, toillig och för-
ntögeit att genom ett pånyttfödt kristligt
lefmerne försona sin förbrytelse. Hati
är jti då genom troiifrigjard. Htvarför
skall han då mera falla för det jordiska
bödelsstoärdetZ —- Oclj förutom allt det
aftoattståeitde må tvi besitiiia det upprö-
rande, det ohyggliga deri att en medbro-
der i menskligheten, miss ont dag och
stund då hans lis på lagens bad skall
afklippas af en annan ntcdbroders hand,
toattdrar sitt dystra mäg till afrättsplat-
sen, — ttiedati så många större brotts-
lingar än han, okända, aktade brottslin-
gar, satii mördat sitia inedmeafkors goda
namn och rykte, stulit deras heder och
ära, sköflat hela deras tiniliga och stand-
om andliga existens och ej sällati toarit
en indirekt orsak både till fin nästas
sjelfttiord och allsköns undergång, stå anti-
tastade blaitd åskådartte till den arme sytt-
darens barbariska hädausörd, fotn inå-
hända är rättfärdigare än de,såsoin pub-
likanett bredtoid fariseeti itentplet. —
Må mi besititta det förfärliga deri att
ca lejd mördare aiiställes i samhällets
tjenst, skarprättaren, sotn har till yrke
att taga sitt broders blod. — Må tvi
besittiia den lifdötades anförtoandters kän-
slor och ett ögonblick sätta ass i deras
ställe, toi. sotn med bäftoatide hjertati
och anlitande lärarekonstens alla hjelp-
iiiedel till räddning, maka mid tvåra med
döden kämpande käras dödsläger. — Må
ioi slutligen besinna att kärlekens herre
toid ett tillfälle då, nienskligt att döma,
det oiii någonsin marit tillbörligt att
gripa till smärdet, då Hait sjelf, jordens
störste soti, hotades af förräderi och måld,
sade: stick ditt stoärd i skidan, Simon
Petritsl Deti till smärd griper, skall med
smärd sörgås«. «
Hiiidiiggsluiliiit
Texttitredning
Söndagsen den 20 Maj 1888.
Matt. 26: 36—46·
Jesits lider i Getsemane.
På aattmardens instiftelse följde eti-
ligt Joh. 13, fotatmangningen och för-
rädarens utmärkande genom det åt ho-
iiotit östverletunade itidoppade brödet,
hmarefter Judas aflägsnade fig. då nat-
ten redait inbrutit.
På toestra sluttningen af Oljeberget,
strax till höger otit öfioergåiigeit af bäcken
Kidron (fråit Jerusalem räkiiadt), mar
Getsemane latidtgård (örtagård) belägeit.
Hit plägade Jesus ofta draga sig itadait
med sitta lärjungar· Till samma frid-
lysta plats begaf han sig au, titetti
stället för htoila förestod honom denhår-
daste kamp, fatit han hittills utstått på
jorden. Komineti inom porten till örta-
gårdeti, befaller Jestis åtta af sitta lär-
jungar slå sig ner der, iuedait han med
de öfriga gick längre iti i örtagården för
att bedja.
V. 37, 38. Petriis och Sebedei tioå
söner, Johannes och Jakob, erhållit app-
drag att följa Jesits afsides från de öf-
rige för alt toara ögoitmittneti till den
siälskamp, sotii nu förestår deras mästare.
Dessii tre lärjungar hade toid några till-
fälleit framför sina medbröder bliftvit
attoalda att toara mittneti till Jcsa magt
och härlighet ; först i deras iiärioaro, se-
dati Jesus skilt sig fråii de öfrige, be-
gynner hatt bedröfioas och ängslas. Hari
kan icke längre dölja siiisjiisåtigest,l)tvil-
kett lärjungarne, trots midnattens dunkel,
kitiiiia läsa i hatts anlete och hans hela
marelse, satti genatiibäsmas af döds-ått-
gest. Hatt. font nys; förut (Jol). 14: 1)
tröstat lärjungarne, måste, titt inför dem
tillstå sitt bedröfmelse: Mia själ är djupt
bedröfmad intill döden, d. ä. gripes af
oerhörd dödsåugest. Hati liksom fruktar
ensamheten och itppntaitar derföre lär-
jungariie att blifiva när honom och maka
med honom samt bedja, att de icke må
falla i frestelse.
V. 39. Oaktadt behofwet af lärjun-
garnes närtvaro, sliter sig Herreii ifrån
dem och går längre in i örtagårdeit ,,mid
pas; ett stenkast« och faller på sitt an-
figte ned på jorden, bedjande till fin
Faber att atit möjligt denna kalk, denna
lidandets stund tttåtte undgå honom. Jcke
korsdödeii, soitt han met sig skola genom-
gå, men denna ångestfulla stand, då alla
dödens och heltoetets qival hopa sig på
honom, ber hatt ottt möjligt undkomma-
Det käas honom redan nit fatii kunde
han icke uthärda dessa amal. Undergif-
toeit sitt himmelske Fader, tillade hatt
dock: Dock icke fottt jag mill, atati satit
du. Så ropade han högt till sitt Fa-
der, men bönen skänker honom ingen ro.
V. 40, 41. Trots sitt egen nattat-
lösa ångest och kamp, kan haii icke sör-
gäta sina lärjungar, titan återmänder
efter fösta drabnitigeit till dem, såsom
sökte hatt hos dem någon hwila eller
more ängslig för deras skall. Metti
stället för att maka hade alla tre som-
nat »af bedröfmelfe««. Petriis, soiii nys;
förut ansett det omöjligt att öfioergiftva
Jesus, erinras särskildt otti sitt förfarit-
uielse (jinfr. Mark.), men äftoeii de öf-
riga, sottt afgifioit enahanda försäkran,
erhålla lindrig förebråelse om deras för-
siiiitntelse och smaghet: Förmådden J så
icke maka ett enda timme med mig? Deit
första kampen har alltså räckt ungefär
en timme, men icke ens så länge hade
lärjiitigarite kamrat uthärda att maka
med Jesus, äiinn mindre att i bönen
kämpa med honom. De behöfma ny för-
maning till makfatnhet och bön, bön icke
för honom titan för sig sjelfma, att de
icke må kontiita i frestelse. Dock känner
han, att denna deras förfiititiitelse icke
mar uppsåtlig. Anden är millig, men
köttet är smagt. För det stoaga köttets
skall är tvaksaitthet nödioändig och bönen
att icke falla i frestelse, icke giftoa
mika för köttsh så mycket mer angelägen-
V. 42. Ater gick hatt bort andra
gåiigeit — d. to. s. aflägsnade sig ,,mid
pafz ett stetikas « och återmände till
samma ställe soitt förut. Att döma af
Lukas, soiit synes skildra endast denstri-
den, har denna marit den häftigaste, hwil-
keii förorsakat Herreii sådan ångest, att
han swettats blod och icke kutttiat uthärda,
derest icke ett engel af himmelen styrkt
honom-is
Herren redatt något lugnare såsom af
ordalydelseii i hatts böti framgår: Mia
Fader, ont denna kalk icke katt gå ifrån
mig, med mindre jag dricker honom, så
ske ditt milja. Deit första ångestfulla
stunden, sota hatt bad att flippa. har
han genonikäiupat, oclj den återstående
lidatideskalkeit, hwars bitterhet han re-
dait smakat, mill han äfmen tömma, ont
han icke annorlunda katt fullgöra Fa-
drens milja och frälsa menniskorna.
V. 43. Haii kaiitiiier åter till lär-
jnngariie och finner dem åter sofioande,
ty — aiiittärker evangelisten — deras
ögon woro tunga af bedröfmelfett och
det föregående makandet. Natnren hade
åter öfivermatinit anden. Det ser tit, soiit
hade de melat makua upp, men icke för-
mått öppna ögoneit, melat tala men icke
metat hivad de skulle smara. Derasfötitii
mar orolig. lik den febersjakes; ty ehuru
Jesus titt blott ser på dem och icke ens till-
talar dent, är det soiii geiiljöde hans
föregående ord i deras öroti och mille
de swara derpå. Meri hittad skitlle de
säga? Ursäkta sig? Vort det! Eti bötioitt
förlåtelse borde mara allt, meti icke denna
förmå de uttala. Herreu leninar dem
dersöre,. icke iett mrångt sinne, ineniued
bedröfmadt hjerta. Det är ätinit icke nag.
Döden och mörkrets makt angripa honom
på nytt. Dett sista själskainpeit denna
tiatt återstå och är till äfmentyrs den
tvärsta-
V. 44. Så ioida icke Lukas beskrif-
ioit den sista kampen med de årdeti:
,,Och hatt kant i mycket ftor ongest och
bad ättnii ifrigare« tn. m. (22: 44),
meta ioi deroiit intet mer, ätt att Jeftts
åter gick bort och bad för tredje gåndeu,
sägaitde samma ord. Meii då hatt tipp-
repar samma ord sota förut och det icke
är tänkbart, att detta upprepande i Je-
su titan marit tanklöst, är uppenbart att
hans åittigest är den samma soiti från
början — samma bedröfmelse, samma
0) Besfer är af den meningen, att engelens
framträdande egt rum först efter den tredje
bönekantpen såfoni ett swar på denna.
Wid det andra anfallet synes·
dödsfrnktait, saniitia kropps- och själs-
skakning, men ock samma tindergiftoetihet
under Fadretis wilja. —- Om Jesu li-
dande i Getsemane skrifmcr en kyrko-
fader (Ainbrosias): »J«ag är så långt
ifrån att här ioilja undskylla frälsaren,
att jag fast mer ingenstädes mera be-
undrar hans majestät och kärlek. Kristus
hade tillskyndat mig mindre, om hatt icke
äfweit antagit mina känslor. Hatt war,
ett tneiiiiiska likasom jag. Han tog ttiiii
sorg på sig för att kunna skänka mig fiti
glädje; i det han efterföljde wåra sot-
spår (då hati toille uppsöka och frälsa
os3), nedsteg hatt ända till dödens amal,
för att i efterföljden af hans fotspår
återföra osz till lifwet. Derföre, då jag
predikar korset, säger jag trösteligen:
Herrett har lidit för mig; ty icke för
sytts skiill utan i saiiitiiig har han iklädt
sig mitt kött och blad. Deiföre måste
hatt ock taga på sig smärtan för att be-
segra bedröfmelfen, men icke för att
blifwa oberörd deraf· Derföre kallas
Kristus ett smärtornas nian och förtagen
med krankheten (Es. 53: 3.)«.
V. 45, 46. För tredje gången finner
Jesus de tre titioalda lärjitiigartie sof-
ivaude. Hatt hade nu kämpat itt och öf-
tvermaaiiit, men de hade hela tiden htvi-
lat fig och mora äuitit icke fallföfda.
Kunde icke hatts kärlek hålla dem makna,
så skulle nit fienderna göra det. Sofivett
nn och htvilen eder, säger han, såsom
mille han nit lenitia dem i ra, icke toi-
dare taga deras waksamhet i anspråk,
då de tvisat sig tvara så föga i stånd
att taga del i hatts lidande, att waka
med honom. De skitlle få maka utanda-
nont, ty fe, stunden är nära, att Men-
niskosoneii skall atittoardas isyndares
händer — mästaren skulle tagas ifrån
deni. Föga berömmelse skulle dessa tre
hafwa af det företräde Herreii titt gif-
mit dent. De makua au såsom »i ettan-
aan hamii«. Det mar tiu sltit med htvi-
lan. Stiart sagdt såsom obemäpnade —
utan besittning och titan bön — måste
lärjittigariie gå fienderna till mötes-
Hade icke Jesus bedit äfmeii för dessa
och nu gått i spetsen, stält fig sjelfi
gapet, så hade de marit förlorade. —
Haiis ord: Ståti app, låtoin ass gå; se,
den är nära, sottt förråder mig — kom-
mer dem äitdtligeii att resa sig upp och
gnugga sömnen ur ögoneit. Uppniatiiti-
gen är icke till flykt titan ett framåt
fienden till mötes- Jesus har öfwerwun-
nit fin ångest, men i Guds råd har in-
gett ändring knnnattvinitas. Allt är Gad
möjligt, men icke att på sattinia gång
skona fin etifödde San och frälsa uten-
niskorna. Jesus met det an, och hatt går
beredmilligt och beslutsamt att öfwer-
lenina sigisyndares händer och med det
samma i dödens och dödsrikets måld-
Om en stund, då Petrus tited stvärdet
mill befria hoiiam, förklarar han derföre
med helig ismer: ,,Skall jag icke dricka
den kalken, sotii tititi Fader mig gismit
hastver?««
(Efter Söndagsskalmännen).
Förlokvtitle.
ANNA BB
SAM- IBBSL
Vivekas-
Missionsliolclianiieln
ar flyttad till
Alexander-gatan 40
(Löfsträins hus.)
stort urval
Blamsterlcort
samt
PAPPER s sPETs
kök hyllan
livlt och kulört
Hissionsbok handeln
40 Alexanders-gatan 40-
Helsingfors, hitftondftadsbladets tryckeri, WIS-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
